Kategori: Spanien-sida

Vi försöker att se oss om i vårt nya andra hemland och vi var bägge nyfikna på Altea. Därför bokade vi en dagstur med David’s Coachtrips till Jalón-dalen (Xaló) och Altea. Det var vi och ett gäng äldre fullvaccinerade engelska pensionärer på turen så här i pandemi-tider. Att det är pandemi-tid märktes inte bara på att vi hade på oss munskydd under hela resan, men jag återkommer till den biten.

Vi har bokat resor med David’s förut och varit nöjda med deras arrangemang. De är både välordnade och till mycket bra priser. I denna resa ingår det både bussresa 29 mil och en rejäl lunch. Det är alltid engelsktalande personal, så vi känner oss också trygga med språket.

Stoppet där vi hämtas upp i Torrevieja ligger vid rondellen mellan Policia National och Carrefour vid Habaneras köpcentrum. Tyvärr ligger detta en bra bit från vårt boende. Förut fanns det även en plats för påstigning inom gångavstånd. Vi tar därför taxi från busstationen till upphämtningsplatsen. Vi vet inte riktigt hur vi skulle beskriva vårt resmål till taxichauffören men ”Vamos a ir en autobús. La rotonda Policia Local – Carrefour” var i alla fall tillräckligt för att chauffören skulle förstå var vi skulle och släpper av oss precis i den del av rondellen, där bussen stannar för att hämta upp oss. (Sedan kan ju då jag tycka att man borde kunna köra en extra sväng in till t.ex. Eras de la Sal när vi kunde snurra runt på smågator för att hamna längst in i Urbanizatcon La Marina, för att plocka upp folk).

Färden går efter ett antal upphämtningar av fler resenärer norrut mot byn Polop som första anhalt. En liten typisk spansk by. Vi blir avsläppta vid en utsiktsplats med vacker vy över dalen och ett litet café där vi nu alla är sugna på ta något att dricka och något lätt att äta. Vi har ca 40 minuter på oss så vi går snabbt till utkiksplatsen för att ta några foton över dalen.

Kön blir snabbt lång på det lilla caféet, så efter vissa interna familjediskussioner och konsultation av Google Maps traskar vi nerför backen för att se om vi kan hitta något ställe där vi kan sitta ner utan allt för lång väntetid. Vi hittar en sömnig pizzeria som ligger i skuggan av lövträd och köper en Cola Zero och delar på en mandelkaka. Maken försöker köpa en pizzabit men av någon anledning säljs inte dessa före lunch. Vi upptäcker då att vi kommit in i delen av Spanien där man talar Valencianska som första språk och inte Kastilianska (spanska), som är det vi försöker lära oss. Det är inte läge att försöka tjuvlyssna på samtalen runtomkring oss.

Vi fortsätter bussresan bland bergen och smala slingriga vägar. Detta är cyklisternas paradis med rejäla stigningar och hårnålskurvor. Det är fascinerande att se busschauffören i vår stora turistbuss hantera mötande trafik på bergsvägar där knappt två SUV:ar kan mötas och plötsligt uppdykande cyklister i full fart. Busschauffören kör varsamt och vant, vilket gör att jag trots allt känner mig rätt tryggt. Jag gillar inte höjder vare sig jag står högt på en stege eller sitter i en buss med en avgrund vid sidan om mig, men jag hoppas att även vår chaufför vill hem till sin familj till middagen och gör allt för att vi ska vara trygga. Det är oerhört snävt att få runt bussen i hårnålskurvorna och det går inte fort framåt. Mitt bland bergen passerar vi små byar där man odlar på terasser efter de branta slänterna.

Just innan vi kör ner den sista biten ner mot Jalóndalen utför de höga och skarpt markerade bergen stannar vi på en utsiktsplats med en helt fantastisk vy över dalen: Mirador del Coll de Rates. Det är en betagande vacker syn.

Väl nere i dalen så åker vi till en Bodegues Xaló där vi återigen fick ca 45 minuters uppehåll. I icke-pandemitider så ingår det även en vinprovning här, men nu går vi runt en liten stund och tittar på flaskor, dunkar, bag-in-the-box, honungsprodukter, mandel och annat som produceras i trakten. Vi har dock ingen köplust utan tar oss en vätskepaus på den angränsande baren istället. På parkeringsplatsen står det också fruktförsäljare och de har bägge körsbär i sitt utbud. Jag älskar körsbär så vi köper ett halv kilo för att ta med oss tillbaka hem.

Nu är vi rejält lunch-sugna och vi är glada att vi som nästa stopp har vårt lunchmål: The Black Flame. Vi blir tilldelad plats vid ett bord tillsammans med två äldre engelska pensionärer och vi har ett trevligt samtal med dem. Det är varmt i sommarhettan så det är skönt när takfläktarna slås på och luften kan cirkulera genom de öppna fönstren. Maten är gående bord med nötkött, fläskkött, grönsaker, potatismos, sås och givetvis då Yorkshire-pudding när det handlar om en resa med engelska pensionärer. Skulle jag åka till samma ställe igen så hade jag valt det vegetariska alternativet som var en grönsakslasagne, då jag är väldigt kräsen när det gäller kött och detta är inte i min smak. Maken däremot äter köttet med god aptit och tycker det är gott.

Till efterrätt finns det massor med rejäla efterrätter att välja mellan. Jag väljer något som har både choklad och nötter i namnet och får in en rejäl rätt med glass i botten, chokladsås och nötter ovanpå för att avslutas med vispad grädde. Maken får sig förklarat att det som kallas för ”Eton mess” är jordgubbar blandat med grädde och maräng och beställer in detta. Det visar sig vara grädde och maräng men jordgubbarna är jordgubbssås och hela blandningen smakar bara kvalmigt sött. Inte ens jag kan äta upp den. Så maken är nöjd med huvudrätten och jag med efterrätten. Att området vill dra till sig cykelturister visar sig genom väggdekorationen ovanför vårt bord som är just en cykel i en del av ordet ”FOOD”.

Det är en het sommar och det är inget undantag denna dag. Det är sådana här dagar man inser att det är inte så dumt att bo nära havet. Havet svalkar på sommaren och värmer på vintern. Temperaturen passerar det magiska 30 här i dalen och ligger under den magiska 30 hemma i Torrevieja.

Tack och lov så går hemvägen inte samma väg som vi åkt hit på de smala kurviga bergsvägarna utan vi är helt nära stora vägen och kör direkt ut på motorvägen mot Altea. Det är inte mycket att titta på efter en motorväg men vi får en glimt av Calpe-klippan som reser sig hög mot horisonten.

Framme i Altea har vi återigen en 45-minuters paus. Vi har blivit avsläppta vid strandpromenaden och Marinan. Det som direkt slår oss är hur lite folk det är. I Torrevieja är det fullt med folk som promenerar efter havet och fullproppat på stranden, men vi ser bara enstaka människor. Det var en tydlig vändning i Torrevieja när spanjorerna fick semester och halvfulla platser ändrades till helfulla platser (utifrån de regler som nu gäller), men detta kändes som lågsäsong. Kombinerat med att även denna moderna bebyggelse vid stranden endast har en godkänd färg: vitt, ger det ett sterilt och opersonligt intryck. Det är däremot rätt mycket gäster på de restauranger som ligger vid den stora väg som skiljer strandpromenaden från staden. Vi tittar på kartan och inser att vi är en bra bit från den berömda gamla staden, så maken bestämmer sig för att hoppa över ett besök denna gång. Vi får ta en speciell resa dit en annan gång.

Vi går ner till havet och tittar på stranden, vilket är en lång bred stenstrand. Det är vackert att se Calpe-klippan på ena sidan och Benidorms skyskrapor på den andra.

Kl 17 vänder vi tillbaka söderut igen och det känns som att vi sett tillräckligt under en dag. När vi börjar närma oss Torrevieja börjar det öppna jordbrukslandskapet öppna upp sig med mjuka kullar, mjuka berg långt i bakgrunden och de fantastiska sjöarna som en fond mot samhällena som klättrar upp för sluttningarna, så säger vi bägge två: ”Det är så vacker här -det är skönt att vara hemma igen!”

När vi blir avsläppta på samma ställe igen vid Carrefour-rondellen, går vi till den busshållplats som ligger bara 50 meter längre bort efter samma väg. En buss som tar oss hemåt kommer efter ca 15 minuter. Det märks att vi är tillbaka i en större stad igen med tät trafik, då en stor motorcykel lyckas köra in i lokalbussen. Vi väntade på animerade spanska diskussioner, men busschauffören verkar ha full koll på vad som ska göras. Han fotar och fyller i papper och efter 10 minuter är vi på hem igen den sista biten genom Torrevieja stad. (motorcyklisten ser att ha klarat sig bra och verkar bara ha skrapat sig på ankeln). Trötta efter en händelserik dag avslutar vi dagen med lite supé på vår favoritrestaurang Salt&Peppar.