Jag har länge önskat mig ett riktigt piano. Och jag har länge önskat mig ett vitt piano. De senaste åren så har det dock boendet känts alldeles för trångt för att rymma ett piano och jag har nöjt mig med mindre keyboards, men det är inte riktigt samma sak. Det är inte samma känsla. Det är inte hammarmekanik i tangenterna, som ger den speciella pianokänslan. Jag är väldigt förtjust i mitt Casio s300, som är perfekt att även kunna ta med på resa, men det är inte ett piano. Det är kul att leka runt med olika ljud och komp, men till syvende och sist, så sitter jag ändå och klinkar för mig själv och det är ett piano jag vill ha.
Vi bor trångt numera och jag kan inte ställa in ett fullstort piano. Jag vill definitivt inte ställa in ett stort svart piano utan färgen vitt var ett måste. Jag tittade runt lite, var på musikaffären och lyssnade på klanger och det var ingen tvekan att även om de är dyra så är det ett Yamaha jag vill ha.
Jag hittade en rätt ny modell från Yamaha som har 73 tangenter och som finns i vitt. Modellen heter P-121 och är en ”lillasyster” till det större P-125. Det har under hela pandemi-tiden varit svårt att få tag på just Casio, men min lokala musikaffär i Umeå, Musikanten hade ett i lager, så när jag väl bestämt mig blev det hemkört dagen efter.
Ett fullstort piano har 88 tangenter så jag tittade igenom min vanliga noter för att se hur långt ner de gick. Jag är då och då och spelar på den nedersta tangenten, men har hittills inte hamnat utanför, så 73 tangenter räcker till bra.
Det jag behövde komplettera med var ett överdrag för att skydda tangenterna från damm. Jag sydde en duk i vit krossad plysch (finns billigt att köpa på Jysk) som jag lägger över när pianot inte används.
Men nu har jag ett riktigt piano – det är helt underbart att spela på och det är dessutom en snygg möbel som smälter in snyggt mot det övriga möblemanget i vardagsrummet.
Mitt första intryck av det lilla svarta keyboardet som får alldeles lagom utmärkt plats i knäet:
Förvånansvärt trevligt att spela på. Tangenterna är i form av modell mindre (mini), men det går ändå helt OK att spela på dem.
Förvånansvärt trevlig att spela på som stand-alone också. Det är bara en högtalare men som vanligt så är Yamahas ljudbank excellent.
Touch respons är alltid bra och det känns som ett måste på ett modernt keyboard.
Bra byggkvalitet. PSS-A50 känns lite tyngre än jag föreställt mig, men det gör å andra sidan att det ligger bar i knäet. Skulle dock inte säga att det är tungt för det utan lyfts lätt med ena handen.
Jag tycker att Yamahas gränssnitt alltid varit krångligare än Casios och PSS-A50 är inget undantag. Jag blev tvungen att läsa manualen för att lära mig hitta i menyerna.
Det där med arpeggiator har jag nog tyvärr aldrig kommit överens med, men jag ska ge det ytterligare ett ärligt försök. Jag saknar en motsvarighet till Casio chords, det hade varit guld på ett sådant här litet keyboard. Det enda jag hittat ett användningsområde för arpeggiatorn är att lägga på ett trumkomp och till det fungerar det väl.
Jag testade BandLab som DAW (digital audio workstation) vilket är både gratis och har gott rykte. Jag har aldrig satt min fot i en DAW förut, men det var förvånansvärt intuitivt.
Jag hade lite bök med att koppla upp keyboardet mot BandLab på min Windows 10. Osäker på vilken av mina åtgärder som faktiskt fick allt att fungera (installera en urgammal drivrutin från Yamahas hemsida eller klicka runt bland inställningarna på både keyboard och i BandLab). Plötsligt började saker bara att fungera. Och efter den initiala kampen så kopplar keyboardet alltid ihop sig direkt jag slår på Bandlab.
För att leka runt med Bandlab hade det räckt med ett 25-tangenters MIDI-keyboard: Du spelar ändå bara med en hand i taget. Men jag gillar trots allt att kunna få ljud utan datorn och att jag kan göra mer än bara koppla upp den mot en DAW. Yamahas instrument låter behagligare än min dators.
Det är inte så litet till storleken som man kan tro. Visst fungerar det att ha det i knäet, men helst bör det stå på ett bord.
Keyboards ska skyddas från damm, då de inte används. Jag köpte en enkel kasse på IKEA med blixtlås för 29 kr som var precis lagom stor att användas till förvaring.
Jag lyckades få ihop något på hela 30 sek med ett antal tracks och det var kul att försöka till att leka runt med PSS-A50 och BandLab! Inget mästerverk, men jag hade roligt under tiden och fick lära mig något nytt. Och ändå kul att kunna spela fastän höger arm just nu har en minst sagt begränsad rörelseradie.
Jag lyckades knipa ett av de sista exen…. Jag funderade på om det var värt en 1000-lapp att köpa ett mini-keyboard och medan jag funderade så försvann ett efter ett ex på alla webshoppar. Tur hade jag att den lokala musikaffären Musikanten (i Umeå) hade en på hyllan som inte syntes på webben: Dessutom hemkörd ända fram till dörren.
Men vad nu då? Köpte inte du nyss någonting liknande? Ett Casio ct-s300? Duger inte den, den går ju också att koppla upp mot datorn? Jo, men nu har den gamla tanten bestämt sig för att lära sig hur DAW (digital audio workstation) fungerar och vill ha något litet som får plats i knäet nu när jag är mer eller mindre bunden till soffan. Från att ha spelat klassiskt piano i alla år, så har jag fått upp ögonen att man faktiskt kan skapa egen musik, lägga olika lager och inte bara hålla sig till pianoljud. Valet blev då mellan:
Ett litet MIDI-keyboard med 25 tangenter, vilket känns väl snävt – jag kan nog inte låta bli att använda bägge händerna ibland.
Ett litet MIDI-keyboard med 32 tangenter, men det känns ändå lite trist att alltid måsta koppla upp det mot en dator för att få ljud ur det.
Ett Akai MPK MiniPlayer har inbyggda ljud och är litet och smidigt, men då är det återigen 25 tangenter bara.
Det jag har förstått är att du redan innan måste bestämma sig för om du vill vara begränsad till en viss programvara för att få ut maximalt av ditt MIDI-keyboard och eftersom jag har noll koll på DAW-program just nu, så vill jag ha något som går att koppla upp mot flera olika alternativ.
Så valet föll till slut på Yamahas mini-keyboard PSS-A50 som säljs som ett vuxen-keyboard: 32 anslagskänsliga tangenter, MIDI-interface och arpeggiator.
Förpackningen som Yamaha PSS-A50 kommer i
Spännande att se var detta slutar: Kan bli en massa kul musik eller så blir det en massa oväsen. Tur det finns hörlurar, så resten av familjen slipper lyssna!
De enda kontakterna: 3,5 mm för hörlurar och en micro-usb för laddning och MIDI-koppling
Jag funderar på varför det känns som att lärde du dig inte att spela ett instrument när du gick i skolan, så är det i princip kört. Eller om du faktiskt lärde dig att spela något instrument, finns det ingen arena längre där du kan få bli en del av ett musikliv på din nivå.
Musikaffärerna borde ha en guldchans att försöka få oss äldre att musicera igen, nu när vi faktiskt återigen har tid. Dessutom har vi ekonomin att både köpa bra instrument och lektioner. Detta är en bortglömd nisch och en bortglömd kundgrupp.
Finns ingen bättre sysselsättning en regnig dag att få hålla på med ett nytt eller välkänt instrument.
Jag är tacksam över alla spelböcker som numera kommer med en CD-skiva med komp. Och de appar som ger kompet när du spelar. Eller att jag själv kan sätta igång ett komp på min keyboard. Det är härligt att få spela musik, men det är en härligare känsla att få känna att man är en del av musiken.
Måste få dela med mig av min glädje över denna trevliga tingest: Mitt nya keyboard i form av ett Casio CT-S300. Jag som inte skulle ha något annat än ett Yamaha-instrument och än mindre något annat än ett riktigt piano som nästa köp. Desperationen över att sitta instängd i en liten sommarstuga där solen gömmer sig bakom molnen, träden viker sig i blåsten och regnet smattrar mot rutan, gjorde att jag var tvungen att hitta på något att göra innan jag började klösa på inredningen. Jag hade varken virknålar eller flöjter med mig, så jakten på lämpligt hobby-objekt började. Jag är en hobbyspelare (för evigt en medelmåttig piano- och flöjtspelare), men det är ett fantastiskt sätt att få utlopp för sin kreativitet. Det är ju ändå bara jag (och en tålmodig make) som ska lyssna.
Eftersom jag inte kände någon virklust, så sa jag att jag vill ha ett instrument! Helst ett keyboard, i andra hand en flöjt, men i just det läget var jag beredd på att greppa första bästa instrument som kom i min väg. Maken känner till min beslutsamhet och började genast fasa för att det enda som skulle finnas tillgängligt vore en klarinett eller trumpet. Vi scannade av andrahandsmarknaden och loppis men det enda som dök upp var en cittra modell souvenir. Så vi bestämde oss för att traska in på den lokala musikaffären i Örnsköldsvik: Östmans musik.
Jag har ett tag letat efter ett nytt digitalpiano att ha hemma. Ett som har färgen vit och som har en äkta pianokänsla. Dock bor vi trångt numera, så det gäller att hitta ett piano som inte känns som att det blir vardagsrummets enda möbel. Det piano jag haft nu ett par år, och som jag när jag köpte det, trodde var det helt OK piano har jag aldrig känt mig riktigt nöjd med: Yamaha NPV80. Den ökande viktning som ska finnas över klaviaturen märks föga och jag tycker att ljudet är tamt och saknar både volym och färger. Ändå är det just det fina ljudet som Yamaha är kända för, men jag hade nog för stora förväntningar: Det är ett pianoinspirerat keyboard med anslagskänsliga tangenter – ¡eso es! (Jag hade däremot ett Yamaha NP-30 tidigare som jag nog egentligen var mer inspirerad att spela på och trivdes bättre med.) Traditionella keyboards har jag mest tyckt sett ut som stora klumpiga fula tingestar.
I mitt sökande efter piano som ska kunna smälta in, men samtidigt kännas inbjudande att sätta sig vid, så ramlade jag över den nya tidens keyboard och Casinos nya version av deras välkända Casiotone. Efter att under sommaren haft riktigt roligt och fått leka med både akustiskt piano och mammas gamla Casiotone CT-460 om vartannat, så var jag lite sugen på att testa en mordernare variant av klaviatur. En trevlig kille tog sig tid med oss på musikaffären, trots mycket kunder och lite personal i semestertider. Så ut kom vi till slut med ett CT-S300.
Passade perfekt att ställa på köksbordet och lätt att lyfta bort när utrymmet behövs till annat.
Sammanfattningsvis så har den i princip allt du behöver på ett modernt keyboard inklusive massor med ljud, rytmer och anslutningar. Se hela listan här.
Viktigt är att den har anslagskänsliga tangenter. Det ger en mycket mer dynamisk spelkänsla. Den har givetvis Casio chords som jag, som är usel på ackordsspel, verkligen gillar.
Jag tycker ct-s300 har ett riktigt bra ljud – det låter rejält om den. Enligt uppgift så är ljudet allra bäst genom hörlurar.
Det som är allra bästa ändå är det lilla, snygga och eleganta formatet: 61 tangenter, men väger bara 3,3 kilo och det finns ett handtag som gör det oerhört enkelt att transportera. Lätt att ställa bort och ta fram om man inte vill ha det ståendes framme hela tiden. Eller om det ska fraktas till/från sommarstugan. Portabiliteten kunde inte vara bättre. Det är helt enkelt ovanligt snyggt för att vara ett keyboard. Tyvärr fanns det in i annan färg än svart. Lillasyster CT-S200 finns även i vitt och rött, men saknar då anslagskänsligheten istället.
Jag älskar också de lätt ruggade tangenterna. Du får ett bättre grepp när du spelar, vilket jag först var skeptisk till, men som nu är ett måste-krav på nästa piano.
Spelkänslan är fantastisk! Detta är inget piano utan ett keyboard och ändå så tycker jag det är jättetrevligt att spela på och då även klassiska stycken.
Det jag däremot inte är så förtjust i är styrningen av funktioner. Det är ett ständigt tryckande på knapparna och snurrande på ratten för att bläddra sig igenom menyerna när jag vill ändra på ljud och komp. Även om keyboardet är litet och stilrent så hade ett par (gärna programmerbara) snabb-knappar suttit bra.
61 tangenter är i praktiken minst 12 för lite, men jag försöker hitta omvägar när främst bastangenterna inte räcker till. Jag älskar att spela klassisk musik och även om mycket fungerar alldeles utmärkt, så hamnar jag emellanåt utanför de befintliga tangenterna. Men det är ju konsekvensen du får ta om du vill ha ett ultraportabelt keyboard. Mammas lilla keyboard med bara 49 tangenter har räckt rätt långt denna sommar, men när jag ledsnade på det, så satte jag mig vid det stora pianot och tog ut spelet ordentligt (88 tangenter är standard). Just nu har jag bara dessa 61 tangenterna. För modern lättsam musik, så räcker däremot detta keyboard till med råge.
Nej, jag har inte hittat mitt ideala vita riktiga piano ännu. Men tills jag gör det, så kommer jag att ha mycket roligt med detta lilla keyboard. Mitt gamla Yamaha får hamna på Blocket.
Som tonårsmamma blir man mer eller mindre tvungen att hålla jämna steg med de senaste trenderna. Eller i varje fall så förhindras man att helt hemfalla till att bli tant. Det senaste här hemma handlar om naglar och nagelfixeri. Jag har flera bekanta som har sådana där fixade urtjusiga naglar och även jag sneglar ibland på dem. Varken jag eller dottern lever dock sådana liv att vi kan ha långa naglar – blir de där fejknaglarna för långa så får jag dessutom antingen en känsla av klor eller slampighet – ibland både ock. Men lagom långa välskötta fusknaglar är onekligen riktigt, riktigt snyggt.
Att jag skulle ägna tid och pengar till att sitta på salong, det finns inte i tankevärlden. Än mindre att både jag och dottern skulle göra på det viset. Men jag kan förstå hennes önskan om snygga naglar, så vi kompromissade lite. Dessutom så tycker jag om de där stunderna vi har tillsammans när vi håller på och skönhetsfixar tillsammans.
Jag har alltid haft urusla naglar. Dessutom är de små och korta och inte speciellt vackra, så ska jag hindras från att bita av dem, så gäller det att ta till något drastiskt. Ett måste är att måla dem, men jag blir snabbt less på att hålla på med det var och varannan dag, så det håller sällan i sig så länge. Att lägga på ett lager av härdat plast, som detta är, kan jag nog se som ett sätt för att få dem att hålla bättre.
Efter att jag hade läst på så köpte vi till slut ett färdigt startpaket (Depend Gellack Startkit) på Åhlens. Det är faktiskt hyfsat prisvärt eftersom även LED-lampan ingår. Det jag köpte utöver startpaketet var två nagellack och remover (borttagningsmedel för gellack). Jag valde ett ljust rosa lack till mig och dottern valde ett mörkt lila.
Instruktionerna som följde med var tydliga och enkla att följa. Vi tog det lugnt och försiktigt och jag tycker att resultatet blev riktigt snyggt. Tvätta med rengöringen (cleansern). Sedan lade jag på de olika lagren av gel ett i taget och härdade var och ett av dem i 30 sekunder med LED-lampan:
1 lager med baslack, 2 lager med färgat lack och 1 lager med topp-lack som avslutning.
Avslutning genom att polera med cleansern igen.
Jag trodde det skulle kännas obehagligt, men det är en tunn plasthinna bara. Färgen blir oerhört vacker och glansig. Det var rätt fascinerande att göra alla behandlingarna, känna och se en kladdig nagel och sedan polera den till att bli både torr och gnistrande.
Sedan återstår att se hur länge gelélacken (gel nail polish) verkligen håller. Jag har sett allt mellan 2-5 veckor, så vi får avvakta och se. Det är ju lite jobb att ta bort lacken (smeta på remover och linda in fingarna i folie), så jag har ingen lust att göra om det här för ofta. Men det återstår att se. Jag oroar mig faktiskt lite för det momentet eftersom jag läst en del avskräckande försök på nätet, så kan nog komma en uppföljning i ämnet.
Det skulle dock inte förvåna mig om dottern vill att vi ska bygga naglar själv och jag kan nog tänka mig att testa att sätta på nageltippar på henne för att se hur det blir.
Och för mig som inte hade en aning om någonting inom detta område så insåg jag att även detta är en hel värld för sig. Jag trodde att UV-ljus var ett måste för härdning, men det verkar vara en stor variation inom det området! Ska man köpa en ny produkt är det uppenbart att man måste läsa på noga innan, så det blir rätt (eftersom man kan köpa sådant här även via utländska internetsidor). Det man pratar om är akryl och gel. Som jag förstår det, så använder de flesta någon typ av gel idag och det är det som vi privatpersoner kan köpa och använder. Däremot så verkar det vara skillnad på de sorter som man kan mjuka upp och få bort och de som måste filas ner. Men detta är en djungel och inte helt lätt att läsa sig till.
Akryl
Akryl är ett pulver (polymer – acrylic powder) som blandas ut med en vätska (monomer- acrylic liquid) och akrylen är hårdare.
Akryl får inte säljas till privatpersoner i Sverige
Löses upp med ren aceton.
Är hållbarare eftersom materialet är hårdare.
Akrylen luktar starkt, då man arbetar med den.
Kan använda vanligt nagellack ovanpå akrylnageln.
Behöver varken UV eller LED för att härdas.
Gelé
Härdas i LED-/UV-lampa.
Alla härdar dock inte i LED-ljus.
Den sorts gel som inte behöver en LED-/UV-lampa använder istället ett aktivatorspray för att härda (no-light gel – är egentligen ett sorts lim: resin).
Soak-off gel målas på nageln som vilket nagellack som helst eftersom den redan är färdigblandad.
Inte lika hårt och hållbart som akryl.
Snabbare att applicera.
Ger ett naturligare resultat.
Väljer man inte soak off gel som kan lösas upp, måste gellacken filas från nageln.
Det går inte att måla på vanligt nagellack på alla typer av gelé.
Några andra saker som jag letat mig till är:
LED-lampa är dyrare i inköp men lacket härdar väldigt mycket snabbare (minst dubbelt).
Alla UV-lack härdas inte i LED-ljus, så kolla vad som gäller för det gelé du valt.
Gellack kallas också shellack.
Soak off gel innebär att lacket kan mjukas upp med en remover för borttagning. Det finns gel som måste slipas bort från nageln – uppmärksamhet även här alltså vid inköp.
Soak off gel är mer som ett hållbart nagellack och kan härdas i LED-ljus, men för att bygga naglar behövs UV gel.
Det underlättar att ha en timer på LED-/UV-lampan.
Fransk manikyr (French manicure) innebär att måla en tydlig vit topp på nageln och någon rosa nyans på övriga delen av nageln. Snyggt!
För övrigt så finns det hur mycket filmer som helst på YouTube som handlar om detta. Allt ifrån glada hemmafixare till proffsiga instruktionsfilmer.
PS. Dottern tipsade mig också om appen KD Collage som fungerade över förväntan. Snabbt, anpassningsbart och lättanvänt sätt att få ett kollage av sina mobil-bilder, som jag gjort ovan.
Köpte en bok med pianonoter bara av Beethoven. Massor med vacker pianomusik: Mjukt och melodiskt och musik som håller i århundranden.
Jag har ju en förmåga att spela samma gamla stycken om och om igen och är lite ringrostig i fingrarna när det gäller att lära in nya stycken. Men de gamla takterna kommer snabbt tillbaka (haha!) och det här var rätt enkla saker att saker att spela, så det känns bara roligt och överkomligt.
Jag lär väl som vanligt ägna min semester åt att träna på något instrument. Förra sommaren köpte jag ju tvärflöjten och lät grannarna njuta (nåja…) av vacker flöjtmusik från balkongen. Tror Beethoven får bli temat denna sommar.
Hittills verkar det ju bli en rätt regnig och kall sommar, så jag lär nog hinna med att både motionera både tvärflöjten och pianot när jag är ledig. Ska nog ta en dust med den där tenorblockflöjten också: Nog sjutton borde jag väl hitta någon teknik som gör att även mina små korta fingrar räcker till på den STORA blockflöjten?
Vilken alldeles speciell musikupplevelse jag hade igår. En erkänd musiker, som lite i förbifarten pratar om att han sjungit gospel med Elvis utanför scenen, gav oss alla en helhetsupplevelse igår kväll. Han är ju en helt fantastisk pianist! Jag önskar att mina fingrar kunde röra sig så där helt naturligt och nästan som av sig självt över pianotangenterna. Det var härligt svängig musik, fin vittnesbörd och äkta glädje från en oerhört ödmjuk person. Jag har aldrig varit på en konsert där publiken varit så naturligt engagerad som igår. Jag tycker ofta att musikuppträdande många gånger är rätt trista eftersom det bara handlar om envägskommunikation, där vi i publiken ska sitta tysta, lyssna och applådera på rätt ställe. Å andra sidan har jag ofta svårt med rollen som enbart åskådare – oavsett i vilket sammanhang jag befinner mig. Men igår fick jag ett exempel på äkta publikkontakt.
Efter den ordinarie konserten var det mingel i caféet och då sätter sig denna världsartist vid flygeln mitt bland caféborden, låter oss önska låtar och visar oss vilka körstämmor vi ska sjunga till. Hela lokalen var med på noterna och oj, vad det svängde!
På samma sätt som Per-Erik Hallin fick en chans att sjunga med en stor artist, så fick även vi möjligheten att göra detsamma. Härligt!
Konserten var dessutom helt gratis ( i den oerhört vackra kyrkan i Holmsund) och den enda motprestationen var en gåva till Världens barn. Är det inte egentligen helt fantastiskt? Det här var äkta gospel (evangelium).
Mitt gamla Yamaha NP-30 har tystnat helt. Bokstavligen. Det började med att ljudet från de mittersta tangenterna knastrade. Sedan kom inget ljud alls från högtalarna. Jag provade att koppla in ett par separata högtalare – men det lät riktigt illa. Jag förstår varför jag tycker ljudet genom hörlurarna är jobbigt eftersom det är samma utgång. Tyvärr hade garantin precis slutat gälla.
Jag var tveksam till om jag skulle våga köpa ett nytt Yamaha, men lite marknadsundersökning gjorde nog att det kändes värt att prova en gång till. Casio var väl det andra alternativet men deras 76-tangenters keyboard var gamla modeller och deras fullstora pianon hade inga kul finesser alls. Yamaha har släppt en ny serie keyboards med pianokänsla: Piaggero. Namnet Piaggero är en kombination av ”piano” och ”leggero” – italienska för ”lätt”. Det känns mycket roligare att få köpa något som är nyutvecklat och lite nytänkande.
Så det fick bli ett NP-V80 ur den serien. Jag köpte den dyrare modellen eftersom jag ville ha fler ljudeffekter. Och så fick jag med arpeggio-funktionen, som jag tror att både jag och dottern kommer att kunna leka med.
Den egentliga skillnaden mellan NP-V60 och NP-V80 är att NP-V80 har fler ljudeffekter och har arpeggio-funktion. Prisskillnaden är mycket liten mellan de två modellerna, så jag skulle inte tveka att välja det dyrare om det stod mellan dessa två. Den verkliga budgetmodellen är NP-V31 som i princip bara är ett enkelt och lätt litet bärbart digitalpiano (och är en uppdaterad version av NP-30 som jag hade förut).
NP-V80 finns bara i svart, men det blev riktigt snyggt i vardagsrummet mot den vita väggen. Mitt gamla NP-30 kändes rätt plastigt men det här är både tyngre och känns mer gediget. Dock tillräckligt lätt och smidigt för mig att flytta. Jag köper numera inga saker som jag inte själv kan flytta på vid behov.
Tyvärr så finns det ingen träställning till den här modellen, så jag ställde det på ett vanligt svart X-format keyobard-ställ. Inte det snyggaste kanske, men man vänjer sig. Allt ingick för övrigt: strömadapter och ”sustain pedal”.
Jag bor ju lite trångt så en parameter var storleken. Det här har 76 tangenter vilket är precis lagom. Jag kollade lägsta och högsta tonen på ”Månskenssonaten” och den sista bastonen räcker precis. Jag själv har nog aldrig rört de yttersta piano-tangenterna (88 stycken på ett standardpiano), men rena keyboards är ofta bara 61 tangenter långt, vilket är alldeles för lite.
Tangenterna är inte vägda som på ett riktigt piano, utan något som kallas för ”graded touch”. Mitt gamla hade tre olika nivåer på vägningen, men det ser ut som att vägningen är jämnt fördelad över alla tangenter. Det är inte full pianokänsla och det är viktigare var man trycker ner tangenterna. Jag har ju rätt korta fingrar och för att nå måste jag ibland trycka ner rätt långt in och det fungerar inte alltid på ett keyboard. Men man vänjer sig. Om jag ibland kan tycka att vissa piano är väl tungspelade så skulle jag väl i så fall säga att det här är väl lättspelat. Men ljudet är det inget fel på och det låter som vilket tjusigt piano som helst.
För mig som är rätt duktig på klassisk musik och rätt värdelös på att spela ackord, så kommer arpeggio-funktionen att bli kul att leka med. Men innan jag kan uttala mig om själva funktionerna så är det nog bäst att läsa igenom den (tjocka) manualen som följer med.
Så här går det för gamla trasiga keyboards: Står i hallen och väntar på att hamna i grovsoporna tillsammans med förpackningen till det nya.
