kristen tro – Markazits.Com

Jabes bön

Jag har lärt mig många nya begrepp och företeelser sedan jag blev kristen. Att profetera över någon innebär att man frambör Herrens ord och förespår någons framtid. Sia, skulle man väl säga i andra sammanhang. (Profetera är definitivt inte samma sak som att profitera, vilket innebär att utnyttja, dra förtjänst eller exploatera någon annan.)

Att profetera är en av de nådegåvor som man kan få, då man är uppfylld av den Helige Anden.

1 Kor 12:4-11 Det finns olika slags nådegåvor, men Anden är densamme. 5 Det finns olika slags tjänster, men Herren är densamme. 6 Det finns olika slags kraftgärningar, men Gud är densamme, han som verkar allt i alla. 7 Men hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta. 8 Den ene får av Anden ord av vishet, den andre ord av kunskap genom samme Ande. 9 En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, 10 en annan att utföra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål. 11 Men allt detta verkar en och samme Ande, som efter sin vilja fördelar sina gåvor åt var och en.

1 Krönikeboken 4:10 (Jabes bön)

Folkbibeln
Jabes ropade till Israels Gud och sade: ”O, att du ville välsigna mig och utvidga mitt område och låta din hand vara med mig! O, att du ville göra så att jag slipper olycka och smärta!” Och Gud lät det ske som han bad om.

Nya Levande Bibeln / Handbok för livet
Det var han som ropade och bad till Israels Gud: Välsigna mig och utvidga mitt område! Var med mig i allt jag gör och bevara mig från olycka och smärta! Gud hörde hans bön och gav honom vad han begärde.

Bibel 2000
Men Jabes åkallade Israels Gud: ”Välsigna mig och gör mitt område stort. Låt din hand stödja mig och befria mig från olycka och smärta.” Och Gud uppfyllde hans önskan.

Amish / Mennoniter – vad kan vi lära oss av dem?

Sedan jag var på resa till Lancaster, Pennsylvania (PA) jag har blivit helt fascinerad över hur Amish och Mennonites (Mennoniterna) lever sina liv. Som jag har förstått det så lever i princip alla Amish nära de regler (Amish Ordnung) reglerar de flesta områdena i deras liv. Det gemensamma språket är Pennsylvania Dutch och gudstjänsterna hålls på högtyska, vilket går tillbaka till deras europeiska rötter på 1500-talet. Till USA kom de på 1800-talet och deras levnadssätt har inte utvecklats mycket sedan dess. De som är icke-Amish kallas för ”The English”.

Mennoniterna finns både som konservativa Amish-lika grupper till en mer moderna yttringar utan strikta regler men där man ändå lever ett enkelt liv och avstår från att ha TV men har elektricitet, bilar, mobiltelefoner etc och mycket annat som vi är vana vid. Jag har inte några närbilder på Amish eftersom de ogärna får sina bilder tagna.

Det första som slår mig då jag ser dessa vackra Amish-gårdar är hur vackert allt är. Det är propert, rent, avskalat och vilsamt för ögat och själen. Kläderna är underbart tjusiga och kvinnorna är så fina i sina vadlånga klänningar. Kvinnorna har alla en hätta (bonnets) och modellen skiljer sig åt mellan de olika grupper: Från en riktigt rejäl hätta till bara en liten rundel (covering/kapp) över det uppsatta håret. Alla Amish klär sig likadant, för att alla ska ha ett lika värde och målet är att kläder och hela deras levnadssätt ska vara enkelt (plain).Amish är i första hand jordbrukare men har även andra industriell verksamhet. Kvinnans roll är att sköta om hem och barn och se till att maten står på bordet. Till stor del har man självhushållning så att konservera det man odlat är en viktig del av skördesäsongen. De har inga försäkringar eller är någon del av samhället, men händer det en familj något så ställer resten av gruppen upp för att hjälpa till. Vad är det då jag fascineras av? Först trodde jag det enbart var pga mitt intresse för det medeltida hantverket. Deras vackra kläder och deras vackra handarbete, framför allt deras berömda kviltade täcken (quilts). Men det är också en stor fascination över att ha kunnat behålla sitt levnadssätt trots allt som händer runt omkring dem. De är inte på något sätt osynliga i samhället och de gör affärer med ”The English”. Ändå håller de fast vid sina regler.

Det enkla livet är på många sätt ett tufft liv: De arbetar från morgon till kväll och detta är ingen plats att börja hävda kvinnor och mäns lika villkor, då könsrollerna är förutbestämda. Men det är ändå ett enkelt liv i ett helt annat tempo än vad vi är vana vid. Tänk att ha din mobiltelefon i en telefonkiosk i närmaste vägkorsning, där du en gång varje dag gick och kollade vilka som skickat meddelanden till dig. Vilken skillnad mot för att hela tiden ha mobilen inom räckhåll för att reagera så fort den plingar till. Tänk att inte ha TV (eller Netflix) att fördriva tiden med. Tänk att slippa ens behöva jämföra dig med vilka kläder någon annan har köpt och av vilket märke eller vilka nya heminredningsdetaljer man dekorerat med.

Jag fascineras också över att de lever så nära Gud hela tiden. Tron är alltid närvarande och det pratas öppet om den och Bibeln är alltid nära och rättesnöret nummer ett. Jag tror att eftersom man både lever ett liv som är närmare det ursprungliga och i ett annat tempo, så har man tid över att reflektera över sin tillvaro och Guds skapelse vardagen. Det finns en genuin vänlighet och omtanke för sina medmänniskor där man hjälper varandra och inte överger sin familj utan bor flera generationer tillsammans.

Vårt moderna liv är på många sätt ett motsägelsefullt sätt att leva på. Vi försöker spara så mycket tid vi kan på att effektivisera vårt vardagsliv, men den tid vi sparar fyller vi (jag) inte alltid med saker som för mig närmare Gud. Om vi tar disken t.ex. Att diska för hand, som Amish gör, för en stor familj tar tid och då hinner man fundera över mycket. Vi som har diskmaskin skyndar oss att stoppa in den smutsiga disken i maskinen. Den tid vi sparar borde ju i så fall ägnas åt något som för oss närmare Gud som att läsa Bibeln, be eller bara lyssna på andlig musik. Istället så ägnar vi (jag) ofta den tiden till att hålla på med någon av alla tekniska prylar jag äger (och som jag tycker är intressanta). Samtidigt så vet jag det bidrar till att hjärnan går i ännu snabbare varv: Vårt moderna liv uppmuntrar inte till att vi verkligen ska gå ner i varv. Att få hjärnvila innebär sällan att vi sätter oss ner i tystnad utan det ska vara musik i öronen för jämnan och avkoppling är gärna någon typ av fysisk träning där pulsklockan visar alla sorters kurvor över vår prestation.

Det jag just nu funderar på är hur jag får in mer av den goda delen av Amish i mitt liv?

Retreat på Nya Slottet, Bjärka-Säby

Vi har varit på tyst kristen retreat finaste maken och jag. Det var inte alls som jag trott. Det var mycket, mycket bättre. Det här är det närmaste jag har varit att få prova på ett klosterliv. Och jag längtar så tills jag får göra det igen.

Nya Slottet – Bjärka-Säby

Vi startar med faktadelen. Efter att ha varit med på Sommarakademien och lyssnat på Christoffer Jamison (BBC-serien The Monastery / Klostret) som pratade om det goda med tystnad, så ville vi båda gärna prova på en tyst retreat. Valet föll rätt snabbt på Nya Slottet, Bjärka-Säby (strax utanför Linköping), men det var inte lätt att komma med. Retreaterna är fullbokade långt, långt i förväg, så man får planera i god tid. Den retreat vi valde räckte från onsdag kväll till söndag frukost och låg under inledningen av Påsk-fastan, vilket präglade både gudstjänster och undervisning. 5 dagars retreat som retreat-premiär kan kännas rätt tufft, men jag kände det som precis lagom längd. Tillräckligt länge för att hinna gå ner i varv och känna husets rytm. Samtidigt tillräckligt länge för att börja längta hem efter sin egen säng.

Nya Slottet är en fantastisk plats att vara på. Det är svårt att föreställa sig att detta enorma hus för inte alltför länge sedan (1970-talet) fungerade som privatbostad. Det är slitet, men så oerhört vackert och charmigt och det var inte alls svårt att leka slottsdam. Jag trodde det skulle vara kallt inne (ute var det ett par minusgrader) men brasor i de stora spisarna gav både värme och hög mysfaktor. Samtidigt så är mycket av möbler och inredning intakt från den tiden (som familjeporträtten på väggen och möblerna). Det är lätt att trivas i denna vackra miljö, där omgivningarna med ekskogar och utsikten över sjön är lika fin. Bara miljön är en lisa för själen.

Tidebönen

De som verkar tillsammans i Bjärka-Säby kallar sig för den Ekumeniska kommuniteten. En samling människor från olika kristna traditioner och platser, de är i olika åldrar och med olika livssituationer men tillsammans söker de Gud.

Huset har en rytm med fasta tider för dagliga gemensamma böner. Det finns inte skrivet någonstans i Bibeln att vi kristna måste be ett visst antal gånger per dag eller vid speciella tillfällen. Det står däremot att vi ska ”Be ständigt” (1 Thess 5:17). I och med tidebönerna, så återkommer man hela tiden till bönen under dagen. Bönernas schema var:

Laudes kl 05.45 (som jag hoppade över ett par morgnar).
Mässa (med nattvard) för oss som var på retreaten kl 08.00. Frukost direkt efteråt.
Middagsbön kl 12.00 0ch middag på det.
Vesper kl 18.00 och kvällsmål direkt efteråt.
Completorium kl 20.30 som avslutning på dagen.

Mellan böner och mässan var det undervisning, bikt, enskilda samtal och fika. Jag trodde innan jag åkte att jag skulle ha massor med tid över och hade packat ner både läsning och handarbete. Det var inte alls mycket ledig tid, förutom på eftermiddagen då vi hann ut på en rejäl promenad. De korta pauserna i övrig så försökte man oftast vila, då jag blev jättetrött. Det både mycket att ta in mentalt med nya intryck och mycket tankar, men också att man går ner i varv och slappnar av och känner efter att man är trött och vill ta sig en kort tupplur.

Upplägget på gudstjänster och mässa (dvs där nattvard ingår) var helt annorlunda än jag upplevt förut. Det fanns en tydlig liturgi, dvs allt som sades fanns nedskrivet och vi som gudstjänstdeltagare kunde följa med varje ord som sades eller sjöngs. Texterna var omväxlande Bibelord och Psaltarpsalmer som till största delen sjöngs genom växelsång mellan kvinnor och män. Kvinnorna började alltid och sedan växelsjöng man a cappella (dvs inga instrument). Jag upplevde stämningen som både Guds-nära men högtidligt; det var tillfällen att fokusera på Jesus Kristus och inget annat.

Detta är, som jag förstått det, ett gammalt sätt att fira gudstjänst på som man såg redan i urkyrkan. Till en början tyckte jag det kändes konstigt och jag hade svårt att förstå när jag fick vara med och när jag bara skulle lyssna. Det räckte dock med ett par bönetillfällen innan man förstod mönstret och kunde följa med både i textläsning och melodi och vant sig vid bugandet för korset och korstecknen. Det som först kändes rätt entonigt visade sig ha enkla melodier som emellanåt förvandlades till oerhört vacker stämsång. En skön medeltida känsla och väldigt stämningsfullt och oerhört vackert.

Sångerna satte sig snart fast i huvudet så att jag till slut började tänka i dessa melodislingor. På ett ställe stod en korg med sockar och en textad skylt som jag genast läste som: ”Låna-gärna-med-dig ett-par so-o-ckaaar!”

Min första tanke var att detta strukturerade sätt skulle göra att jag som gudstjänstdeltagare kände mig utanför och enbart som åhörare. Det är helt fel. På ett sätt har jag nog aldrig känt mig så delaktig i en gudstjänst då man hela tiden skulle vara uppmärksam på knackningar (för att ställa sig upp), svara på prästens välsignelser eller delta i växelsångens olika skeende. De färdigskrivna bönerna har också en fördel då det blir tydliga budskap och vackert uttryckt. Även om jag kan uppskatta frikyrkans fria former för gudstjänstfirande, så uppskattade jag detta tydliga strukturerade sätt. Vi köpte med oss hem boken “Tideböner under året” (ISBN: 978-91-981501-2-4) för att kunna läsa ur hemma.

Predikningar som ingick var relativt korta med ett tydligt budskap. Vi hade också två pass varje dag med undervisning. Eftersom vi var i början på Påskfastan så handlade det mycket om just fastan men vi fick också ett fantastiskt Bibelstudium kring Jeremia bok. Ledare var Peter Halldorf och man såg honom tassa runt slottet i strumplästen som en liten helig tomte. Sedan började han tala och fyllde plötsligt hela rummet med oerhört vackert välformulerade klokheter. Budskapet för att fasta var att i 40 dagar avstå från något som man uppskattar, inte något man tycker är omoraliskt, för att man istället ska få något som är ännu bättre.

Tystnaden

Retreaten var tyst, dvs vi deltagare skulle vara tysta. Det finns inget Wi-Fi eller TV. Måltiderna åts också under tystnad och man kunde på sin höjd ge en nick och ett leende då man möttes i slottet. Vi var tysta, men vi var däremot inte i tystnad, eftersom vi lyssnade på klassisk musik under måltiderna, fick höra på god undervisning och delta i gudstjänster. Självklart fick vi delta i böner och prata under de enskilda samtalen eller bikten. Poängen var att bara matas med Guds ord och inte avbryta det vi fått till oss genom banalt vardagspladder.

Det kändes till en början rätt konstigt att sitta vid samma bord och äta tillsammans med helt okända människor, utan att säga ett enda ord. Inte fråga vad de heter eller vilka de där. Efter ett par dagar känner man en stor gemenskap med gruppen, trots att vi fortfarande inte sagt ett enda ord till varandra.Jag har fortfarande ingen aning om vem jag var tillsammans med retreat på. Jag vet inte om det tillfört något att man träffats ett par timmar innan man går in i retreat för att presentera sig för varandra, eller om det bara gjort det svårare att vara tyst.

Man märker också hur viktigt språket är för att kommunicera och att det sociala spelet blir mycket mer komplicerat. Vi är vana att utbyta artighetsfraser då vi passerar varandra i korridoren (”Hej”), håller upp dörren (”Varsågod”) eller försöker samordna köerna vid frukostbordet (”Ta kaffe du – jag väntar på teet”). I början insåg jag att jag försökte vända mig bort för att slippa fundera på hur jag skulle agera. Blev det krock vid kaffekön, ställde jag mig helt stilla och väntade tills den före var helt klar. Efter ett par dagar infann sig en större säkerhet och blickar kunde mötas och leende utväxlas och något sorts kroppsspråk utvecklades.

Jag kan erkänna att jag och maken viskade till varandra då vi var ensamma och att vi var förvånansvärt bra på att kommunicera med teckenspråk. Jag uppskattade att ha honom där för att kunna prata om saker vi varit med om och tankar som dök upp i huvudet som jag behövde dela. Vi hade, precis som alla andra, enkelrum. Turligt nog så fick vi rummen precis bredvid varandra. Vi hade mobilerna med oss också, men de låg på rummen hela tiden och användes bara sparsamt på kvällarna. Det fanns andra par med retreaten och vissa höll ihop, precis som oss. Andra delade tydligt på sig och man såg endast en svag nick, då de möttes vid maten. Det var också en hel del som åkt dit helt på egen hand. Medelåldern var i alla fall rätt hög och jag och maken var nog i en typisk ålder för deltagarna.

Jag kan nog tycka att det är svårt att bara sitta stilla för sig själv och försöka lyssna på Gud. Antingen så blir jag så trött att jag somnar. Eller så snurrar tankarna med en orkans hastighet runt i huvudet och plötsligt planerar jag massor med nya projekt. Virkningen räddade mig så att jag tog bort det värsta ”bruset” ur huvudet och kunde sitta och tänka och fundera för mig själv.

Några alldeles speciella saker som hände

Vi kom på Askonsdagen och vid kvällens mässa fick vi ett kors målat i pannan med aska. Prästen sade: ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium”
Detta för att påminna oss om vår dödlighet.
Vill du göra ett socialt experiment: Byt plats på kaffe och tevatten till frukosten och se folk hälla kaffe över sina tepåsar.
Jesusbönen var något helt nytt för mig. Så kort och enkel att komma håg, men samtidigt säger den så mycket.
”Herre Jesus Kristus. Guds son. Förbarma dig över mig.”
Vi läste den på fredagens completorium (kvällssamlingen innan kvällste och läggdags). Bönen lästes 41 gånger som är summan av de 39 piskrapp som Jesus fick + törnekronan + såret i sidan.
Vi kommer att be den många gånger.
Jag hade en väldigt tydlig vändpunkt på retreaten. Jag kom till retreaten och var rätt stressad. Visst gick jag ner i varv rätt snabbt då jag kom till Nya Slottet, men helt kunde jag inte släppa mitt effektivitetstänkande när vi på fredagens completorium skulle läsa Jesusbönen 41 gånger – något jag aldrig varit med om förut. Först lästes den på svenska och jag började tyst räkna antal gånger som bönen lästes. Sedan byttes till en ny bedjare som bad på norska och då hade jag räknat ut att varje bön tog 5 sekunder och att det skulle ta 205 sekunder innan denna omgången var klar. Jag funderade på om det skulle bli engelska sista omgången och om ”Guds son” då kulle det då vara ”God’s Son” eller ”Son of God”? Istället började en flicka att be på danska. Och på en sådan vacker danska. Det var som att få en klubba i huvudet av Gud och jag kände att han sa något i stil med: ”Om du inte hör när jag talar till dig på svenska, så tänker jag prata danska med dig – då kanske du lyssnar i alla fall!” Jag har ingen aning om det var 41 gånger som Jesus-bönen bads på danska eller om hur många sekunder det tog, för jag bara satt och njöt och ville att bönen aldrig skulle ta slut. Det var plötsligt bara jag och Gud och en mjuk dansk röst som bad Jesus-bönen i bakgrunden. Där och då försvann all stress, prestation och oro och jag fick bara vara hos Gud. Bara känna hans kärlek och omsorg.

Jesusbønnen – Hjertebønnen
”Herre Jesus Kristus, Guds Søn, forbarm dig over mig.”

Hemma igen

När man kommer från Bjärka-Säby är man så oerhört harmonisk och fortfarande i den sköna bubblan med psaltar-psalmerna sjungandes i huvudet. Tyvärr så försvinner den känslan efter ett par dagar på jobbet med helt andra rutiner jämfört med på Nya Slottet. Det gäller att hitta sätt att fylla här hemma, men det är svårt att hitta ytterligare ordentliga ”hål” i det rätt tajta schemat. Vi pratar istället om att ordna egen retreat för oss själva någon helg. En helg alltså med strukturerad Bibelläsning och bön och jag hoppas att vi kan genomföra detta.

Och jag åker väldigt gärna till Nya Slottet igen.

Fler och fler kristna bloggare

Det är allt fler ”kändisar” som säger sig vara kristna. Något som brukar vara ansett som privat, dvs tro, är nu alltmer en naturlig del av vårt liv på olika sociala medier. Sin kristna tro är inte längre något man måste smyga med eller gömma, utan det är OK att stå rakryggad och säga att ”Jag är kristen och jag tror på Jesus.”

Sverige har blivit ett extremt sekulariserat samhälle. I min barndom, det trygga förhoppningsfulla 60-talet, så var det fortfarande någon sorts allmän åsikt att alla barn borde få gå i söndagsskola och höra de Bibliska berättelserna. Likaså fick vi i skolan lära oss det grundläggande om kristen tro och de mest kända psalmerna. Kristendomen var grunden och undervisningen om andra religioner mer för allmänbildningens skull. Skolavslutningarna var alltid i kyrkan och jag är rätt säker på att prästen var med och pratade vid de tillfällen. Kommer faktiskt inte exakt i håg, då prästens närvaro eller icke närvaro inte var något man diskuterade eller funderade över. Jag gissar att prästens frånvaro hade rönt större upprördhet i så fall.

Den kristna tron var en naturlig del av samhället och vår kultur. Vi hade kristendomen som grund och visste var flera av de etiska regler vi levde efter fanns att läsa, dvs i Bibeln. Det paradoxala är att jag definitivt inte kommer från ett hem där vi aktivt praktiserade någon tro. Det närmaste religionsdiskussioner vi kom var väl då jag och mamma varje julafton försökte bestämma sig för om vi skulle åka på julotta dagen efter eller inte. Under hela mitt liv har alltid argumentet att ”julottan hålls för tidigt på morgonen” vunnit (det närmaste jag kommit är att titta på den på TV:n vilket faktiskt inträffade igår!).

Idag lever vi i Sverige i ett extremt sekulariserat och det inte en allmän åsikt att barnen borde gå i söndagsskolan. Den kristna tron i skolan behandlas likvärdigt med alla andra världsreligioner. Det är inte OK att be för varandra, men däremot så är det helt accepterat att man i skolan ägnar sig åt andra religiösa aktiviteter som att rabbla mantran eller ägna sig åt mindfulness. Men allt som hör just till kristendomen är fy-fy som ska undvikas.

Det fanns många frågetecken för mig som ändå hade någon sorts hum om vad kristen tro innebar. Det är därför ett ännu större steg att ta att bli kristen för de som växt upp efter mig. De som inte har fått med sig kristendomen från barndomen och som ska sätta sig in i både de metaforer som används och ibland även det speciella språk som används.

Jag hittade ett helt underbart blogg-inlägg i en blogg som heter ”Hej Sonja” om ”5 spännande saker som hon hade missat med kristendomen”. Jag kände många aha-upplevelser i vad hon skriver. Många saker är kärnpunkter i en levande kristen tro och vi som redan är kristna måste vara medvetna om att det vi tar för självklart, definitivt inte är självklart för de som ännu inte mött Jesus.

Jag tror att den största aha-upplevelsen för många (och även för mig) är hur levande vår Gud är och hur levande Jesus är och att Den Heliga Anden lever i och med oss hela tiden. Kristendomen är en religion som varken handlar om krav eller prestation utan om relationen mellan Gud och människa.

Har vi kraft och tid att göra rätt saker?

Jag var mötesledare på Korskyrkan idag. Det här var mina inledande funderingar:

I går så var vi på IKSU Spa min man och jag. På IKSU Spa finns det en målad betongvägg som har ett konstverk på sig, som består av skruvhål fyllda med plastplugg i olika färger.

Min första tanke då jag såg väggen var nog att: “Vem betalar någon för att borra sönder en vägg och sätta dit fula pluggar i plast?” Jag kan erbjuda mig som frivillig nästa gång någon vill ha en vägg förstörd, säkerligen till ett billigare pris också.

Men snart gick tankarna åt andra håll, om man kunde tänka sig hålen som representation för våra liv, den tid vi har och de saker vi gör:

De fyllda hålen i olika färger: Vad består de olikfärgade pluggarna egentligen av? Vad är det vi fyller våra liv med? Fyller vi dem med rätt saker? Använder vi för många pluggar av samma färg, så att vi missar några andra?

De tomma hålen – varför är de inte fyllda? Är de fyllda med något som vi inte kan visualisera, men som ändå känns och har betydelse för andra människor? Eller har de varit fyllda med något tidigare, som blivit så stort att det inte längre får plats i ett lite runt hål? Eller är de tomma hålen helt enkelt bara tomma? Är de tomma för att så småningom fyllas med något eller kommer de för alltid att vara tomma för att vi känner att vi saknar kraft att fylla dem?

Gud – fyll oss med din kraft, så att vi gör rätt saker!

Psaltaren 138:2-3
Jag faller ner, vänd mot ditt heliga tempel,
och prisar ditt namn, du som är god och trofast.
Du har gjort långt mer än du lovat.
Du svarade mig när jag ropade,
du fyllde mig med kraft.

Idrott eller Jesus?

Intressant vad som anses som OK att imponeras av i sociala sammanhang. Intressant att se vilka egenskaper man framhäver då man träffar nya människor. Varför är det så viktigt att berätta hur fysiskt aktiv man är? Är det viktigaste målet idag att visa att just jag har den bästa fysiken eller att just jag prioriterar min tid så att jag lägger massor av min fritid på träning? Och nu pratar jag om sammanhang i första hand utanför kyrkan.

En vanlig inledningsfras numera är: ”Hej, jag heter NN och jag har svart bälte i kampsport och jag gjorde precis sista delen av en Svensk Klassiker.” Nu är det tur att jag är allmänbildad eftersom jag har någon aning om att en Svensk Klassiker är någon sorts kombination av att springa/simma/åka-skidor en hel massa mil. Det är nu man som åhörare förväntas säga: ”Wow!”

Men om man i samma situation hade presenterat sig som: ”Hej, jag heter NN och jag följer Jesus. Jag har i helgen varit på konferens och fått se människor bli helade och hört om flera bönesvar. Det jag tycker om mest av allt är att be för människor och se människor komma till tro.” Här hade man verkligen kunnat utbrista ”WOW!” men gissar på att det hade varit rätt tyst och folk hade höjt på ögonbrynen, flackat med blicken och samtidigt sett något besvärade ut under tystnad.

Missförstå mig inte nu: Jag tycker att det är underbart att människor äter rätt och tänker på sin fysik: Men jag vänder mig mot att det inte riktigt räcker att man ”bara” håller sig i form. Man ska leva upp till en extrem norm.

Utmaningen 100 pass före midsommar cirkulerar just nu friskt på Facebook. Hur många kan tänka sig att hoppa på utmaningen ”100 helanden för midsommar”, ”100 frälsta före midsommar”. Nej just det – det är inget som vi kan styra eller påverka. Det handlar plötsligt inte längre om vad jag själv kan göra, utan kontrollen ligger helt hos någon annan. Och det är där skillnaden ligger: Idag hyllas fenomen som vi själva kan påverka och hyllas för. Att följa Jesus och gå med Gud ger inte alltid effekter som direkt kan basuneras ut på Facebook och det handlar inte om vår egen prestation. Det handlar om att ha en bra relation med Gud istället.

När jag blir gammal, så hoppas jag bli en sådär fantastiskt gullig bönetant. Men dit är vägen lång. Å andra sidan är nog vägen ännu längre om jag skulle försöka mig på en Svensk Klassiker.

Bibelskola även denna termin – nu Paulus

Kunde inte låta bli att fortsätta med Bibelskolan denna termin. Förra terminen var temat Lukas men denna termin är det Paulus som är huvudpersonen. Kursen ges via distans från Hyllie Park folkhögskola. Visst tar det en hel del fritid (ges på halvfart), men har man studievana så går det bra att hinna med även för mig som jobbar heltid. Det ger så väldigt, väldigt mycket! Fantastiska lärare och fantastiska deltagare.

Folk mår bäst i frikyrkolänen, dvs Västerbotten

Läser att folk i Västerbottens län är de som mår bäst, dvs har minst psykisk ohälsa. På plats nummer två och tre kommer Halland och Jönköping. Sämst mår man i Västmanland och Gävleborg.

Orsaken till att folk mår dåligt kopplas till arbetslöshet, utförsäkring och uppsägning. När det gäller Västerbotten så vet jag väl inte om man kan kalla Västerbottens inland för att sakna problem med vare sig utförsäkring eller uppsägningar.

Orsaken till att Västerbottningar mår så bra sägs vara den starka föreningskulturen och hälsoundersökningar.

Något som inte nämns i TT:s rapportering är att både Västerbotten och Jönköping är de två stora traditionella frikyrkolänen. Vill man klassa frikyrkan som ”föreningskultur”, så finns det väl en poäng med det. Jag tror dock att både den gemenskap man hittar i en församling och att tron på Jesus gör en till en tryggare människa där man vet att det finns ett fallskydd som sträcker sig långt bortanför den statliga och kommunala sektorn. Även om man inte är aktivt engagerad och medlem i en församling, så följer de värderingar som man vuxit upp med och omges av med även utanför kyrkan. Det blir ett annat sätt att förhålla sig till mot sina medmänniskor.

Det är spännande att se att kyrkan trots allt gör ett tydligt avtryck, även om vi inte alltid syns så mycket i samhällsdebatten. Det ger i alla fall mig mod och styrka att fortsätta våga berätta om att det finns en alternativ väg att följa i livet: Vägen heter Jesus!

[ SVT ] [ Mind ] [ VK ]

Bibelskola nära på distans

Jag har haft studieuppehåll från kvällsstudierna ett år, men nu är det dag igen. Denna höst tänker jag gå på Bibelskola på distans. Jag har anmält mig till Hyllie Parks Bibelskola Nära Distans. Kursen ges på halvtid och sägs kräva 10 timmar/vecka och det ska jag väl klara av.

Böckerna om används är:

I ljuset av återkomsten – en bok om tro och liv av Jan-Åke Alvarsson och Martin Boström

Bibelintro – En guide till Gamla och Nya testamentet av Greger Andersson och Claes Bengtsson

Jag har bara hunnit bläddra i dem än så länge, men båda böckerna känns tydliga och lättlästa.

Det ska bli jättespännande!

Fanns 5:2-diet redan på Jesu tid?

Sitter och läser Didaché (en tidig träningsmanual i kristen tro – från 90-talet e.Kr.). Fanns det 5:2-diet redan på Jesu tid?

Kap 8
1 Angående detta med fasta; Ni ska inte fasta vid de tider då de skenheliga fastar. De fastar på Måndagar och Torsdagar. Ni ska i stället fasta på Onsdagar och på förberedelsedagen, alltså Fredagen.

Nej, jag tror inte att det fanns någon 5:2-diet redan då, utan man fastade av helt andra anledningar. Spännande i alla fall att det är samma dagar som numera övertagits och som ofta föreslås för att man ska lyckas hålla och genomföra dieten.