Tankar kring internet-dejting

Som datanörd och singel måste man ju bara prova på internet-dejting, och jag måste säga att det varit en intressant upplevelse. Minst sagt! Det sägs ju ofta numera att internet-dejting är det bästa sättet att träffa en ny partner på idag, men jag är nog tveksam. Visst får man kontakt med hur många nya människor som helst – men hur lär man känna dem på riktigt och hur sållar man agnarna från vetet? Och hur stor är risken att man missar guldkornen? Hur kan man hitta sitt livs kärlek på det viset?

Det pratas ofta om att ålder har ingen betydelse för kärlek eftersom kärleken är blind, men inom internet-dejting är ålder av största betydelse. Vad är det som gör att män i min ålder (ofta tunnhåriga, gråhåriga, “gubbiga” och med mer eller mindre kulmage) plötsligt tror att de är Guds Gåva till kvinnan och söker kvinnor som är minst 10 år yngre? Och varför måste tjejen alltid vara yngre? Vissa fördomsfria män kan sträcka sig till att tjejen är något år äldre, men går man längre än så i ålder handlar det i regel om män som “söker mogna kvinnor för sköna stunder”. Jag hävdar bestämt att många av oss kvinnor är bra mycket bättre bevarade än män i samma ålder: Är mer noga med vad vi äter och att hålla kroppen i trim. Och i min ålder är det ju inte precis aktuellt att skaffa nya gemensamma barn heller, så den den aspekten gäller inte. Blir lika förvånad varje gång då jag är blockad och ointressant av någon man i samma ålder – bara pga just min ålder. “53-årig man söker tjej i åldern 35-45 år…” Good luck, säger jag bara…

Och skulle man skriva i sin presentation att man helst ser yngre eller män i lika ålder blir man plötsligt en “snusk-tant” som letar efter lammkött att förlusta sig med. Missförstå mig nu inte: Jag kan mycket väl tänka mig såväl en äldre som en yngre partner – ålder saknar ofta betydelse. Men eftersom jag upplever mig själv som ungdomlig (både till sätt och utseende) och aktiv, så behöver jag en jämlike.

Har också testat att lägga ut lite olika foton bara för att se vilken respons man får (japp – jag är ju forskare i grunden och kommer aldrig ur det!)

  1. Vardagsfoto – lite suddigt och klädd i huvtröja, lite make-up. Gav sådär med svar. Blandat innehåll – både seriösa och snuskiga inviter.
  2. Vardagsfoto – tydligt, i princip omålad och med stramt uppsatt hår och tydligt synlig fleece-tröja. Ujuj – inboxen fullkomligt flödade över: Mest med inviter om olika aktiviteter i sängen.
  3. Mig i min business-suite, dvs kavaj och lite lagom med make-up (tycker själv jag är snyggast här). Ganska lite svar men alla *väldigt* hövliga.
  4. En bild ute på mig där jag står framför en kompis sportbil – lika bra att lägga ribban högt och klassa sig själv som “high maintenance” som gärna vill bli “wined and dined”! Responsen på det fotot är faktiskt inte så hög, vilket ju inte är särskilt förvånande. Män säger ofta att de vill ha starka, självsäkra, självständiga kvinnor men när det kommer till kritan är de oftast livrädda för oss och vill egentligen ha en liten nickedocka som föredrar att stå vid spisen och laga mat och som inte kostar dem något vare sig det gäller tid, pengar eller engagemang.

Uppenbart är också att många sitter och skickar till “alla” och vet inte vem de har pratat med förut. Och då extra kul att se skillnaden i de mail de skickar.

Och ett tips grabbar när ni lägger ut foton i er presentation:

  1. Ta av er solglasögonen!
    Det ser inte coolt ut – bara töntigt. Jag vill se er blick och era ögon.
  2. Behåll kläderna på!
    Nakenbilder är totalförbjudna på de seriösa sajterna, men bastubilder och semesterbilder med bar överkropp verkar vara desto populärare. Det blir för intimt att titta på och jag känner en instinktiv avsmak mot dessa nakna överkroppar. Lite samma känsla som då man möter en barbröstad karl i matvaruaffären.
  3. Göm ölglaset.
    Varför i hela friden lägger folk ut en partybild som första intryck av en själv? Ofta synbart smålulliga och med ett stort ölglas i handen. I varje fall jag tolkar det som att man antingen har med en riktig partyprisse att göra eller så är man så osäker på sig själv att man för att träffa någon måste ta till spriten för att stärka självförtroendet. Båda anledningarna är väl ungefär lika avtändande.

Någon sade till mig, att det bara var B-laget som var ute på dejting-sajterna, men helt sant är det inte (jag finns ju med där! 🙂 ), men nog är det många som inte lyckats på annat vis som tar till sista halmstrået och försöker gömma sig på internet. Det är enkelt att försöka vara något man inte är bakom ett suddigt foto (eller helt utan foto) och skriva saker som inte alls är sanna. Hade man träffats i levande livet hade hela bilden synts tydligt med klädsel, utseende, sätt att prata på och hur man rör sig. Alla de där små signalerna och nyanserna som gör bilden av en person komplett. På internet blir det bara det skrivna ordet och inget annat. Vilket säkerligen också gör att de som inte är så bra på att uttrycka sig skriftligt snabbt blir bortsorterade, trots att de kanske är hur trevliga som helst i verkliga livet.

Däremot börjar jag tro att många av de som är på dejting-sajterna är de som inte vuxit upp, utan tror att de sitter på ett Lunarstorm för vuxna. Är man vuxen och i mogen ålder är det inte samma sak att starta ett förhållande som då man var tonåring. Vi har alla vår historia, vårt gamla liv, ofta barn och ex och har full sjå att få livspusslet att gå ihop. Det är inte som då man var tonåring, blev kär, flyttade in i någons pojkrum, gjorde slut, grinade ett par dagar för att sedan bli lika kär i någon ny nästkommande helg. Det är så mycket mer inblandat numera. Om man å andra sidan inte är intresserad av något förhållande, kan man ju säga det rätt ut istället för att låtsas leta efter något seriöst. Men oerhört många går stenhårt ut med att de söker en livspartner, men lyckas uppenbarligen inte att trots år efter år på dejting-sajter hitta någon. Då undrar jag vad man egentligen är ute efter? Eller vad som annars kan vara fel med personen ifråga? Misstänksam blir jag i vilket fall.

Och hur det har gått för mig och mitt internet-dejtande då? Är fortfarande singel…
Trodde att jag hade något riktigt bra och långvarigt på gång, men så blev det inte. Känner mig just nu rätt desillusionerad och det kommer nog att ta lång tid innan jag orkar ta itu med dejtandet igen. Kan sitta och chatta med nytt folk, men vågar inte ta steget fullt ut och orkar inte gå igenom samma sak en gång till: Månader av chattande, sedan försöka lära känna varandra rätt intensivt i levandes livet under ett par månader, för att till slut bara få “Tack och hej, leverpastej”. Vill inte bli så här sårad igen – det gör så ont!!! Tiden läker såren, sägs det, och det får ta den tid som krävs.

Men det är väl mig i ett nötskal: Jag vill för mycket, för snabbt och satsar för mycket och för högt. Ställer alldeles för lite krav och är alldeles för snäll. Men satsar man inte, kan man inte heller vinna. Och då får man nog ta, att man råkar ut för besvikelser.

Och sådana gånger är det verkligen tur att man har vänner och folk som står på ens sida. Spontana kommentarer från omgivningen som: “Dumpade han DIG???” eller “Va? Har han inte gift sig med dig än???” värmer bra mycket mer än korkade klyschor som: “Mister du en – står det dig tusen åter” – för det gör det inte…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *