Gett upp internetdejting

Ska man göra något ska man göra det ordentligt!
Och man ska alltid prova på varje sak minst en gång. Sedan kan man säga om det var bra eller inte.

Och nu har jag provat på internet-dejting. Och lagt av. På den sajt jag varit mest aktiv har jag nog blockat hälften, eftersom de kändes helt fel. Andra halvan verkar inte vilja prata med mig istället, så det jämnar ju ut sig.

Har ett fåtal chat-kompisar som hör av sig regelbundet, men det lär nog rinna ut i sanden snart det också. Som jag sagt förut – om det inte leder någon vart tappar jag intresset. Har aldrig sagt att tålamod är någon av mina dygder.

Visst finns det lyckade exempel på internet-dejting. Jag har bekanta som träffats på det viset och det har verkligen blivit lyckat. Å andra sidan så börjar man fråga runt så får man höra de misslyckade historierna också. Om hur man pratat på nätet hur länge som helst med det man trodde var ens själsfrände, men som i verkliga livet inte visade sig klara av förväntningarna ens halvvägs upp på favorit-skalan. Eller de som träffats och trodde det var den stora kärleken men där killen/tjejen inte sedan hörde av sig mer.

Är det mina fördomar, eller är det så att tjejer ofta är seriösare när det gäller dejting? Jag får i varje fall det intrycket och jag har svårt att tro att det är samma antal kvinnor som sitter på de här sajterna och skicka mass-mejl med inbjudningar till diverse vuxen-aktiviteter (gärna då på dagtid, eftersom deras fruar då är på jobbet). Men det kanske är fel?

Tittar man runt i bekantskapskretsen på vilka “kap” som finns, så kan jag ärligt säga att det är ytterst få som skulle tillbringa någon längre tid på internet-dejting-sajter. Kanske testa en kort period, men de har ju liv i övrigt också. Så risken att hitta av dem där, är nog rätt liten.

Men ordet serie-dejtare har nog fått en ny skjuts i och med internet. Det är så lätt att avfärda folk. Människor som man kanske i levandes livet skulle trivas ypperligt med.
Eller tvärtom: Avverka dejter på löpandes band, bara för att man tycker det är kul eller letar efter något som inte finns. I varje fall inte på den här planeten.

Samtidigt ger också antalet registrerade personer på en sajt en falsk bild om att det finns så oändligt många att välja mellan. Så var så god – det är bara att välja och vraka och duger inte en så kryllar det av fler villiga kandidater. Det är bara att sätta upp vilka krav du har, så ska vår sökmotor fixa resten åt dig!

Tänk på alla chanser man har att avfärda någon och gå vidare till nästa profil:

  1. Kolla på någons profil – ingen bild. Gå vidare.
  2. Kolla på någons bild – gillar inte utseendet. Gå vidare.
  3. Kolla på någons yrke – gillar inte sysselsättningen. Gå vidare.
  4. Kolla på själva profiltexten – de kan inte skriva så man förstår. Gå vidare.
  5. Kolla på själva profiltexten – gillar inte deras hobbies. Gå vidare.
  6. Kolla på själva profiltexten – använder för många smilies. Gå vidare.
  7. Skicka ett kort meddelande – får inget svar. Gå vidare.
  8. Skicka ett kort meddelande – gillar inte svaret. Gå vidare.
  9. Skicka ett långt meddelande – får inget svar. Gå vidare.
  10. Skicka ett långt meddelande – gillar inte svaret. Gå vidare.
  11. Skicka meddelanden fram och åter – får svar för sällan/ofta. Gå vidare.
  12. Träffas i verkliga livet över en kopp kaffe – ingen personkemi. Gå vidare.
  13. Träffas en längre tid men trivs inte tillsammans. Gå vidare.
  14. Tycke uppstår och man fortsätter att träffas och blir ett par!

Och hur många gånger kommer man längre än punkt 12???
Inte ofta gissar jag på.

Men om man ser det som ett sätt att hitta chat-kompisar, så kör på! Det finns massor med ensamma människor därute med för mycket fritid, som inte hellre gör något annat än att sitta och skriva korta meddelanden utan innebörd. Kan vara en kul sysselsättning i och för sig, då man inte har något bättre för sig. Jag tycker i varje fall det kan vara rätt trivsamt emellanåt då man har tråkigt.
Bara man håller det på rätt nivå. Och helt utan förväntningar.

Snökaos i hela landet? Inte här…

Läste i tidningen att det var total och fruktansvärd snökaos i hela landet! Uppenbarligen hör då inte Umeå till den delen av landet. Visst snöar det, men snökaos är det knappast.

Däremot så har vi norrlänningar kanske förstått, att när det snöar och är halt ute, så ska man ha vinterdäck på bilen och köra extremt försiktigt. Inte bara lite saktare, utan mycket saktare och med mycket större marginaler.

Fläskfilé med fetaost

Dagens middagstips för er som är som jag – god mat – men snabbt! Hinner inte med några långkok mellan ju-jutsuträning (inte min) och hundträning.

Gjorde en vanlig fläskfilé-stuvning (brynt tärnad fläskfilé, massor med hackade champinjoner, smör, grädde, salt, peppar, soja och vitlök). Och som avslutning smulade jag ner en hel fetaost. Riktigt gott!

Försökte fota, men tyckte inte att maträtten gjorde sig på bild.

Varför har inte fler upptäckt Ålidhem?

Kanske inte den roligaste dagen för att fota, men det blir inte ljusare än så här den här tiden på året.

Tänk vad mycket konstiga fördomar det finns om vissa stadsdelar. Oj, vad mycket negativt jag fick höra då jag skulle flytta från det typiska radhusområdet i de västra delarna av staden, till Ålidhem: Ett student- och hyresrättsbostadsområde, men som också har ett stort antal bostadsrätter.

Kollade på lägenheter inom en viss radie till jobbet: Jämförde priser och planlösningar. Fick dock utan tvekan absolut mest för pengarna om jag köpte på Ålidhem. Kan inte se varför jag ska betala 50% mer (och ha samma hyra) för en lägenhet med sämre planlösning på andra sidan stora vägen. Eller köpa en nyproducerad lägenhet för samma pris men med mycket högre hyra? Klädkammare t.ex. var ett måste, för att få plats med alla saker då man har barn och hundar.

För mig kändes det som att komma tillbaka till “rätt” sida av staden. Har alltid trivts mycket bättre i de här stadsdelarna. Men det känns som att allt är så mycket närmare då man bor här och det handlar inte bara om närheten till jobbet. Gångavstånd till det mesta: Lokalt köpcentrum, stort köpcentrum (Strömpilen med massor av butiker), citykärna, aktiviteter, krogar och bussar som går var 10:e minut – minst . Dessutom kan man promenera in till sta’n efter strandpromenaden, som är riktigt vacker. Cyklar det gör jag däremot ogärna – och definitivt inte på vintern, men för de som gillar sådant, så är det gott om fina cykelvägar överallt här.

Blandningen på folk gör också att det är en mjukare, vänligare stämning som man känner av under promenaderna. Fick väl aldrig vare sig ett hej eller ett vänligt ord där vi bodde förut. Här möts man ofta av leenden och uppskattande kommentarer om mina söta hundar. Man blir glad av sådant! Och studenter är ett roligt släkte som hittar på mycket upptåg som man själv kan småle åt.

En uppfattning är att det ska vara så oerhört stökigt i de här stadsdelarna, men måste säga att så lugnt som jag bor nu, var det länge sedan jag bodde. Studenterna försvinner ju på sommaren och sedan är det bara vi “gamlingar” kvar. Det är lite grillpartyn på innergårdarna under försommaren, men det är mest bara trevligt att gå förbi och se folk sitta ute och äta och bara trivas. Och vintertid rör sig ju folk utomhus så lite som möjligt.

Glaskrossning verkar vara det nya lördagsnöjet överallt och visst finns det krossat glas även här. Men inte tillnärmelsevis i den omfattning som på de gångvägar jag gick på förut. Men krossat glas är ett stort problem för oss hundägare – oavsett var man bor numera. Detta ofog förtjänar ett eget blogg-inlägg! Och vi har haft inbrott i bilen även i de lugna villakvarteren, så man är nog inte förskonad oavsett var man bor. Tror på ett sätt att sådana saker händer oftare i villaområdena, då det rör sig mindre folk ute på nätterna. Och man är säker på att hitta “bra” och fulltankade bilar där. Ett tecken på att Ålidhem mest befolkas av studenter och universitetsanställda är att bilarna på parkeringarn i många fall passerat bäst för datum för väldigt länge sedan.

Skulle gjort slag i saken och flyttat hit för länge sedan!

Hur sjutton får man ett bra foto på Diva Ballerina?

Fotar ju i princip allt till min blogg med mobiltelefonen. Slutaren är låååångsam. Och det är ett stort problem då man ska försöka fota en Diva Ballerina som i princip alltid är i rörelse.

Första försökte gjorde vi utomhus.
Det typiska inträffade förstås:
Cindy sitter stilla som en stenstod och Diva är i rörelse.


Gör ett nytt försök inomhus:
Vackra, goa, Cindy. Tittar på sin matte med stora, vackra, mörka, vänliga, kloka ögon.

Och samtidigt ligger Diva bredvid och tuggar frenetiskt på sitt tuggben.

Äntligen lyckades jag med lite hjälp i varje fall få en tydlig bild av Diva!
Hon är en fruktansvärt söt hund – synd bara att det är så svårt att fånga på bild.

På dejtingfronten intet nytt

Den första frågan jag alltid får numera är (eller kanske den andra): “Hur är läget på dejtingfronten, då?”

Så en uppdatering till er alla: Det området är just nu att jämföra med Sibirens tundra en januaridag. Mörkt och kallt. Iskallt. Och tittar man mot horisonten ser man bara mer kyla, mer mörker och mer is.

“Då kan man säga att det är ren öken då?”, säger en av mina mer kreativa vänner till mig. Men ledsen kära vän. I en öken är det i varje fall riktigt hett dagtid, landskapet är ofta kuperat och tittar man mot horisonten, så ser man kullar och berg och kan hoppas att något spännande gömmer sig bakom nästa krön. Kanske till och med en grönskande oas?
Sibiriens tundra är en mycket bättre liknelse som stämmer bättre överens med verkligheten!

Men egentligen spelar det ingen roll:
Trivs faktiskt väldigt bra just nu och njuter av livet!

Glutenfria muffins

Var så himla hungrig efter spinningen att baknerven plötsligt kom fram. Tänkte göra några lågt GI-inspirerade glutenfria muffins, som kan vara gott att ha till kaffet. Och som vanligt så slängde jag ner vad jag hittade i skafferiet. Ni får ta receptet som en vägledning.

2 dl krossat bovete kokas i ca 1 liter vatten tills allt vatten kokat bort (och bovetet är mjukt).

Rör ner en burk kokosmjölk, lite flytande sackarin, 1 tsk salt, 4 tsk bakpulver, 4 ägg och 2-3 dl sojamjöl. Rör ner en sak i taget och se till att allt blandas ned ordentligt.

Smält 150 gram smör. Använd det för att pensla muffinsformarna (använder teflon-formar) och rör ner resten i smeten.

Smeten är då till konsistensen som en riktigt tjock sockerkakssmet.

Klicka ut smeten i muffinsformarna (12 st) och grädda i 225 grader i ca 30 minuter.
Lossa försiktigt från formen då de svalnat.

Mitsubishin glänser som en gnistrande safir

Har kört bilen genom automattvätt för första gången. Kändes som det var dags att snygga till den. Lite obehagligt var det allt att sitta i bilen under tiden. Men nu glänser den som en gnistrande blå safir igen. Man kan spegla sig i lacken.

Är så himla nöjd över min Mitsubishi Lancer: stor och rejäl. Dessutom suveränt skön att köra. Tror jag gjorde ett riktigt bra bilköp i våras. Och splitternya bilar är alltid något speciellt – en speciell känsla att veta att ingen annan kört den före mig.

Bond: Quantum of Solace

Har sett Bonds senaste film ikväll: Quantum of Solace.
Var ett tag sedan jag såg någon Bond-film och visst är det mer action- än gentlemannatjuvstema numera. Första delens actions-scener flashade förbi så jag nästan blev sjösjuk – Cartoon Networks tecknade serier kändes nästan sega i jämförelse. Men filmen tog sig. Action-scenerna blev något långsammare och mindre röriga och det kom till och med ett och annat skämt på slutet.

Utlåtande: Riktigt bra action-film, men jag saknar den där eleganta finessen och torra humor som de gamla Bond-filmerna hade.

Singelträff

Blev övertalad av en jobbarkompis att gå på en singelträff. Han tyckte det var på tiden att jag började träffa lite nytt folk utanför min rätt snäva bekantskapskrets. Så ner på sta’n på after work. 100 spänn för middag inklusive ett glas vin kunde det ju vara värt i vilket fall.

Var helt klart skeptisk innan och jättenervös före. Hade ingen aning om hur det skulle gå till eller vilka som skulle vara där. Men nervositeten släppte givetvis rätt snabbt – jag är ju inte den blyga typen. Folk kom dit för att prata och var allmänt öppna och trevliga. Synd dock, att man inte roterade kring borden utan de som man hamnat bredvid var de som man umgicks med. Hade förväntat mig någon sorts speed-dejting, men det var mat, prat och samma platser under hela middagen som gällde.

Som vanligt var det 75% kvinnor och medelåldern var just medelåldern, så jag stack inte ut precis åldersmässigt.

Vilken utdelning gav det då? Behållningen på kvällen var den urtrevliga tjej som satt mitt emot mig. De stackars få männen vid bordet frågade om vi kände varandra sedan förut eftersom vi verkade komma så bra överens och ha så mycket att prata om, men så var det inte. Men ibland träffar man någon som man bara kommer så där kanonbra överens med och jag skrattade så jag hade ont i magen.

Men jag träffade helt klart människor jag troligen inte skulle ha pratat med annars. Och jag lärde mig en hel del om hur vissa (många?) män tänker när det gäller oss kvinnor. Tankar som jag inte hört förut och inte trodde fanns och än mindre uttalades. Skrämmande hur mycket förutfattade meningar som finns. Nyfikenhet och självinsikt är goda egenskaper, som många verkar sakna. En erfarenhet rikare blev jag alltså.

Och tror att det ligger en del i vad en vän sade till mig: Många män som letar efter en ny kvinna vill bara få – inte ge något tillbaka. De ser sig själva som “kap” och att det i princip bara är att bestämma exakt vad de vill ha – sedan dyker den goda fen upp med trollstaven upp och trollar fram denna perfekta kvinna. Men istället för att hitta denna drömkvinna, så blir de bara bittra eftersom den goda fen aldrig dyker upp med sin trollstav.

Sedan kan man ju lätt se det från andra hållet: Om nu dessa män vore de “kap” som de tror sig vara, så hade säkerligen någon singelkvinnan norpat dem för länge sedan. “Kapen” måste ju ha en kölista att välja och vraka från – för vem vill inte ha ett riktigt “kap”?

För övrigt var den enda som fick mitt telefonnummer var tjejen mittemot, och det var väl inte riktigt det som var meningen…

Low carb frukost


Äter ju lite friare numera, men efter för mycket utsvävningar så blir det “back to basic” igen för en period, med lite striktare kost. Stress och kärleksbekymmer är inte befrämjande för goda matvanor…

Så i morse blev det “Mock Danish” och kaffe. Mock Danish är ägg, mjukost och sedan tar jag i lite sötningsmedel och kanel för att få någon smak på det hela. Som sufflé ungefär och riktigt gott samt håller en mätt länge.

Annars är livet rätt bra just nu. Goda vänner kom hem från Asien med presenter i bagaget och att få presenter gör en alltid glad. Tack, Hjärtat! 🙂

Tuff årstid – mörkt och kallt


Tycker den här årstiden är så trist: Mörkt och kallt. Mörkt när man går till jobbet och mörkt när man kommer hem. Det är tur man har hundarna så man tvingas ut i skymningen mitt på dagen. Är lite ambivalent när det gäller snön: Visst blir det ljusare när den kommer, men det är attans så skönt att slippa skrapa den från bilen och man kan fortfarande promenera överallt.


Juleljus


Jag är ingen stor fan av julpyssel, men nu när det är så mörkt ute så är adventsljusen ett vackert och glatt inslag. Köpte två likadan ljusstakar (en till köket och en till vardagsrummet) och kunde inte låta bli att ställa upp dem. Jag vet att det är för tidig – inte ens december – men man måste väl inte hålla stenhårt på alla traditioner? Det blev ju så vackert i fönstret och mycket ljusare.

Cavalier-tjejerna tränar freestyle

Vi hade Cavalier-träff ikväll och temat var freestyle. Vi fick träna på att lära in kommandot “snurra” och småjtejerna var riktigt duktiga. Man hittar verkligen en “will-to-please” i en Cavalier. De ställer upp på allt med lika glatt viftande svans.

Filmade båda då jag kom hem. Diva till vänster och Cindy till höger.

Måste ha varit en rejäl fest!


Eller blev någon bara less på alla dåliga TV-program?

Funderar på om någon slängde ut TV:n genom fönstret eller om man tappade den från en släpvagn eller liknande? I vilket fall borde man väl ha märkt det och tagit hand om skräpet? Med tanke på hur totalkraschad hela TV-apparaten var, gissar jag nog på att någon student-lägenhet på de övre våningarna haft en rejäl rock’n roll-fest…

"Skräpväder!", säger trubbnosarna.


Idag var det verkligen en sådan där jag-måste-ut-och-röra-på-mig-trots-vädret-dag. Hade jag inte haft hund, så hade jag nog ägnat dagen åt shopping eller någon annan inne-aktivitet. Cavaliererna gillar inte när det är blött. Kyla spelar ingen roll, men vätan tränger in i pälsen och de måste hålla sig i rörelse för att inte börja frysa.

Men det finns fördelar med risigt väder: Det var i princip bara vi ute, förutom ett par hurtbullar i nötta vindoveraller som joggade förbi. Det gjorde att hundarna kunde springa lösa en mycket större del av promenaden än vad de brukar kunna vara.

Fick beröm för mina hundar idag – kul! “Vilken pli, du har på dem – imponerande!”, var kommentaren från en som vi mötte på promenaden. Jag har ju kört skvallerträning på alla mina hundar och även om de för övrigt inte kan så mycket, så verkar den biten sitta stenhårt. Och vad gör inte en Cavalier för en bit godis!

Grusvägen på östra delen av
Nydalasjön
är inte rolig just nu och lite knölig att gå på: Omväxlande lervälling och makadam, så båda hundarna åkte i badkaret då vi kom hem.


Ensam mamma söker – hur?

Dottern säger ibland att jag borde söka till “Ensam mamma söker…”, men jag försöker förklara för henne att de vill ha unga, snygga tjejer till det programmet. Inte halvgamla tanter. Snäll som hon är försöker hon släta över med att jag ser ju inte såååå gammal ut – för min ålder…

Är det då inte skönt att vara singel? Jo, rätt ofta faktiskt. Jag har ett stort behov av “egen tid” för att ladda batterierna. Mina långpromenader är typiska sådan stunder av batteriladdare, då jag hamnar i någon sorts meditativ stämning och bara flyttar fötterna framåt utan att tänka på just något. Men nog saknar jag någon själsfrände att umgås med dessemellan. Jag har alltid varit rätt självständig – och tänker fortsätta med det – men nog är det trevligt att ibland vara två och ha en vuxen att utbyta tankar med och göra olika aktiviteter med. Sedan tror jag inte på den där extremt täta tvåsamheten där man inte kan lämna varandra en sekund utan ska göra allt ihop – jag skulle känna mig kvävd och bli tokig på en vecka.

Men hur ska man egentligen hitta en ny partner när man kommit upp i medelåldern och de flesta uteställena befolkas av de som kunde vara ens egna barn? Jag har inte funderat så mycket på det förut, men plötsligt står det klart för mig att världen för singlar ändrats: Inte bara pga av att män äldre utan också att sättet att umgås.

Jag tror fortfarande på att träffa någon i levandes livet och gärna någon man känner till i varje fall lite grann sedan tidigare. Om inte annat kanske man har gemensamma bekanta, så man kan få lite bakgrundshistoria och ha en susning om vad man kan förvänta sig: Hur personen kommer att reagera i olika situationer och varför. Men hur?

Varannan vecka är “mamma-vecka” då dottern bor hos mig, och då är det bara att glömma allt som har med dejting att göra – allt vardagsslit och skjutsande gör en helt slut och det sista man då funderar på är väl att dejta någon. Nej, kanske inte – det är väl just de veckorna som man verkligen önskade att man hade någon att dela den stressiga vardagen med? Någon som fanns där och frågade om jag behövde hjälp? Lite nackmassage, god middag eller hjälp med att ta ut hundarna på en promenad eller hämta dottern från träningen? Att vara två är inte bara att äta god mat och dela på en flaska vin – det är att hjälpas åt i vardagen också.

Dessutom finns det en annan begränsande faktor, förutom tiden: Pengar! Det kostar pengar att röra sig i utelivet, delta i kurser, aktiviteter, resor eller vad som nu krävs. Man behöver ju bara visa sig på krogen för att hela veckans matkonto ligger i restaurangens kassalåda.

Så var hittar man då den stilige riddaren på den vite springaren?

Dans: Det traditionella sättet som funkade då jag var ung. Men sällskapsdansen av idag har ändrat karaktär. Nu är det inte längre ett och samma ställe dit “alla” åker en fredag- eller lördagkväll (och hälften stannade utanför grindarna), utan för de som verkligen är dansintresserade. Där har dansproffsen sina träffar och så himla bra på att dansa är jag inte. Visst tar jag mig runt på en vanlig foxtrot och kan hänga med i en enkel bugg om killen för och inte trixar alltför mycket, men någon dans-fantast kommer jag aldrig att bli. Dessutom verkar det vara väldigt många par som är ute och roar sig. Är det snabba bugg-låtar så står en stor del och hänger kring väggarna eftersom “proffsen” då är uppe på golvet. Kan säkert funka, men någon dansfantast som drar land och rike runt för att bli “en i gänget” kommer jag nog aldrig att bli.

Jobbet: Här finns ju ens vänner! Och man ska inte blanda in kärlek i vänskapsförhållanden. Visst har vi haft ett par äkta romanser på jobbet, men i regel har det slutat med att någondera parten slutat. Och jag vill jobba kvar på mitt jobb – trivs alldeles för bra. Och jag har så många goda vänner här som jag inte vill mista. Fast ibland funderar jag på om jag inte borde föreslå att min arbetsplats skulle ha någon form av singel-träffar. Vi är ju riktigt en stor arbetsplats och säkerligen finns de många singlar som söker någon som man inte har en aning om att de andra existerar. Någon sorts gemensam grund finns väl då man jobbar på samma ställe, vilket kan var en bra start?

Hobby: Vad sysslar jag med på fritiden då? Tja, saker som verkar locka den kvinnliga halvan av befolkningen i första hand förstås. Hundar är ju mitt stora intresse och eftersom jag numera inte håller på med “bruks” och “brukshundar” så är det rena tjejträffarna. Trevliga aktiviteteter och trevligt folk, men att hitta en ny partner i de sammanhangen? Knappast troligt.

Skulle väl då kanske vara medeltidsföreningen, men medelåldern på singlarna där är oftast på samma låga nivå som studenternas uteställen – och oj, så många tjejer vi är som älskar att sy medeltida kläder!

Eller måste man bli radioamatör eller något annat där majoriteten av medlemmarna är män? Kollade på radioamatörernas hemsida, men insåg redan i inledningen som handlade om hur man satte upp sin egna antenn i balkongräcket eller hur man skulle be sin fastighetsägaren om lov för att klättra upp på taket för att fästa en dito, att det där var nog inte något för mig. Och jag har inget garage att ställa någon gammal skrothög till bil i (kallas visst veteranbil) och frimärkssamlande insåg jag redan tidigt i min karriär som postanställd att jag inte hade någon som helst fallenhet för. Man måste ju ha något intresse för den hobby man engagerar sig i också. Jag är ju en sådan som gärna testar på nya saker och känner mig rätt orädd och nyfiken, men även jag har väl mina begränsningar.

Hundtricket: Dvs locka någon lämplig man att ta kontakt med en och bli utbjuden på middag pga det gemensamma intresset gulliga små silkeslena rödvita-trubbnosar, även kallade Cavalier King Charles Spaniel? Kan nog funka för en ung kille, men knappast en medelålders tant.
Mina långa kvällspromenader med hundarna lär troligen inte göra att man stöter på någon ny (trevlig) bekantskap efter gångvägen.

Krogen: Jag gillar verkligen att gå på pub ibland med goda vänner då och då, men även uteställena är annorlunda numera. Jag tänker med vemod tillbaka på de “gamla” pubarna: Dit man kunde gå ett tjejgäng, sätta sig ned och plötsligt ha en gäng helt okända killar sittandes bland sig. Efter en stund byttes de ut mot ett gäng nya och på det viset roterade man på något konstigt sätt runt de olika borden. Nu går ett kompisgäng på en pub och sedan sitter man och pratar med sina vänner och är inte särskilt intresserad av att träffa några nya människor. Antingen handlar det om “after work”, ett kompisgäng som har sin vanliga kvartals-träff eller så är det stammisarna som verkar hänga helg efter helg i en och samma bar och dricka sina öl och titta på folk. Och en stammis på en pub känns väl inte som min typ precis. En rödvinspimplande tant med färgat hår, som står och hänger helg efter helg vid ett och samma barbord är väl inte heller precis jag.

Internet: Ja, det har jag ju provat, blivit extremt bränd av och är skiträdd för att testa på allvar igen. En rejäl blåsning räckte för mig och jag försöker lära av mina misstag – inte göra om dem igen. Och man missar så mycket i första kontakten via den här kanalen: Rörelsemönster, blick, kläder, hur man pratar, ordförråd – ett suddigt foto och chat/mail ger inte alls lika mycket info.

Men trots allt borde ju mängden folk man kan komma i kontakt med ändå ge den största utdelningen i slutänden. Om man kommer till skott och träffas i verkliga livet. Har börjat bli lite krass och om inte rimligt antal mail leder till något förslag om dejt i levandes livet, så ger jag upp. Ids inte lägga ned tid på folk som inte har större engagemang än att bara sitta och chatta på MSN då de har lite tid över. Och misstänker också att en stor del som just bara ägnas sig åt chattandet redan är upptagna och bara vill spä på sitt eget ego lite. Och då helst genom att använda sin webcam på något kreativt sätt.

Manliga vänner har jag tillräckligt många redan och har inte lust att sitta och dösnacka på internet utan att det leder någon vart. Känns som jag blockerar fler än jag svarar på numera, men jag orkar helt enkelt inte slösa tid på något som jag redan från början är totalt dödfött. Visst ska man ha ett öppet sinne – men livserfarenheten har också gjort att man lärt sig sätta saker i sitt sammanhang rätt snabbt och känner igen olika människotyper.

Men tills dess inget bättre dyker upp, så hänger jag väl på internet i varje fall – kan ju inte låta bli…
Datanörd som jag är…

Arga_Lappen@Min_Brevlåda.Se

Att trivas och bo i lägenhet handlar till stor del hur mycket man är redo att att hänsyn till sina grannar. Jag försöker vara så “osynlig” som jag bara kan och samtidigt inse att vi alla är olika: Har olika vanor, intressen och toleransnivåer. Var helt klart skeptisk då jag flyttade tillbaka till lägenhet efter att ha bott i hus så länge, men inser att lägenhetsboendet har sina poänger. Livet är bra mycket enklare: Man har mindre ansvar, slipper skotta snö och garage saknade jag ju även i huset, så där är det ingen skillnad. Saknar dock mina uteplatser, men balkongen är rätt skön att sitta på den också. Men visst får man stå ut med både mer ljud och lukter än förut. Men det får man acceptera – eller flytta.

Blev därför rätt förvånad då ovanstående lapp damp ned i brevlådan en dag! Du anonyme lappskrivare (som jag i och för sig redan har mina aningar om vem du är): Du är varmt välkommen att ringa på, prata med mig på ett hövligt sätt och sedan följa mig in i förrådet och peka ut exakt vad som är “något illaluktande”.

Vilken vacker dag!

Vilken oerhört vacker dag! Var helt slut efter ha åkt tåg hela natten. Det rörde sig folk som pratade högt och ljudligt i korridoren utanför kupén hela natten. Var seg som tusan på förmiddagen, men när jag väl kom ut så piggnade jag till. Solen skiner! Klart och kallt, men ingen snö så man kan fortfarande gå runt sjön.

Tankar kring internet-dejting

Som datanörd och singel måste man ju bara prova på internet-dejting, och jag måste säga att det varit en intressant upplevelse. Minst sagt! Det sägs ju ofta numera att internet-dejting är det bästa sättet att träffa en ny partner på idag, men jag är nog tveksam. Visst får man kontakt med hur många nya människor som helst – men hur lär man känna dem på riktigt och hur sållar man agnarna från vetet? Och hur stor är risken att man missar guldkornen? Hur kan man hitta sitt livs kärlek på det viset?

Det pratas ofta om att ålder har ingen betydelse för kärlek eftersom kärleken är blind, men inom internet-dejting är ålder av största betydelse. Vad är det som gör att män i min ålder (ofta tunnhåriga, gråhåriga, “gubbiga” och med mer eller mindre kulmage) plötsligt tror att de är Guds Gåva till kvinnan och söker kvinnor som är minst 10 år yngre? Och varför måste tjejen alltid vara yngre? Vissa fördomsfria män kan sträcka sig till att tjejen är något år äldre, men går man längre än så i ålder handlar det i regel om män som “söker mogna kvinnor för sköna stunder”. Jag hävdar bestämt att många av oss kvinnor är bra mycket bättre bevarade än män i samma ålder: Är mer noga med vad vi äter och att hålla kroppen i trim. Och i min ålder är det ju inte precis aktuellt att skaffa nya gemensamma barn heller, så den den aspekten gäller inte. Blir lika förvånad varje gång då jag är blockad och ointressant av någon man i samma ålder – bara pga just min ålder. “53-årig man söker tjej i åldern 35-45 år…” Good luck, säger jag bara…

Och skulle man skriva i sin presentation att man helst ser yngre eller män i lika ålder blir man plötsligt en “snusk-tant” som letar efter lammkött att förlusta sig med. Missförstå mig nu inte: Jag kan mycket väl tänka mig såväl en äldre som en yngre partner – ålder saknar ofta betydelse. Men eftersom jag upplever mig själv som ungdomlig (både till sätt och utseende) och aktiv, så behöver jag en jämlike.

Har också testat att lägga ut lite olika foton bara för att se vilken respons man får (japp – jag är ju forskare i grunden och kommer aldrig ur det!)

  1. Vardagsfoto – lite suddigt och klädd i huvtröja, lite make-up. Gav sådär med svar. Blandat innehåll – både seriösa och snuskiga inviter.
  2. Vardagsfoto – tydligt, i princip omålad och med stramt uppsatt hår och tydligt synlig fleece-tröja. Ujuj – inboxen fullkomligt flödade över: Mest med inviter om olika aktiviteter i sängen.
  3. Mig i min business-suite, dvs kavaj och lite lagom med make-up (tycker själv jag är snyggast här). Ganska lite svar men alla *väldigt* hövliga.
  4. En bild ute på mig där jag står framför en kompis sportbil – lika bra att lägga ribban högt och klassa sig själv som “high maintenance” som gärna vill bli “wined and dined”! Responsen på det fotot är faktiskt inte så hög, vilket ju inte är särskilt förvånande. Män säger ofta att de vill ha starka, självsäkra, självständiga kvinnor men när det kommer till kritan är de oftast livrädda för oss och vill egentligen ha en liten nickedocka som föredrar att stå vid spisen och laga mat och som inte kostar dem något vare sig det gäller tid, pengar eller engagemang.

Uppenbart är också att många sitter och skickar till “alla” och vet inte vem de har pratat med förut. Och då extra kul att se skillnaden i de mail de skickar.

Och ett tips grabbar när ni lägger ut foton i er presentation:

  1. Ta av er solglasögonen!
    Det ser inte coolt ut – bara töntigt. Jag vill se er blick och era ögon.
  2. Behåll kläderna på!
    Nakenbilder är totalförbjudna på de seriösa sajterna, men bastubilder och semesterbilder med bar överkropp verkar vara desto populärare. Det blir för intimt att titta på och jag känner en instinktiv avsmak mot dessa nakna överkroppar. Lite samma känsla som då man möter en barbröstad karl i matvaruaffären.
  3. Göm ölglaset.
    Varför i hela friden lägger folk ut en partybild som första intryck av en själv? Ofta synbart smålulliga och med ett stort ölglas i handen. I varje fall jag tolkar det som att man antingen har med en riktig partyprisse att göra eller så är man så osäker på sig själv att man för att träffa någon måste ta till spriten för att stärka självförtroendet. Båda anledningarna är väl ungefär lika avtändande.

Någon sade till mig, att det bara var B-laget som var ute på dejting-sajterna, men helt sant är det inte (jag finns ju med där! 🙂 ), men nog är det många som inte lyckats på annat vis som tar till sista halmstrået och försöker gömma sig på internet. Det är enkelt att försöka vara något man inte är bakom ett suddigt foto (eller helt utan foto) och skriva saker som inte alls är sanna. Hade man träffats i levande livet hade hela bilden synts tydligt med klädsel, utseende, sätt att prata på och hur man rör sig. Alla de där små signalerna och nyanserna som gör bilden av en person komplett. På internet blir det bara det skrivna ordet och inget annat. Vilket säkerligen också gör att de som inte är så bra på att uttrycka sig skriftligt snabbt blir bortsorterade, trots att de kanske är hur trevliga som helst i verkliga livet.

Däremot börjar jag tro att många av de som är på dejting-sajterna är de som inte vuxit upp, utan tror att de sitter på ett Lunarstorm för vuxna. Är man vuxen och i mogen ålder är det inte samma sak att starta ett förhållande som då man var tonåring. Vi har alla vår historia, vårt gamla liv, ofta barn och ex och har full sjå att få livspusslet att gå ihop. Det är inte som då man var tonåring, blev kär, flyttade in i någons pojkrum, gjorde slut, grinade ett par dagar för att sedan bli lika kär i någon ny nästkommande helg. Det är så mycket mer inblandat numera. Om man å andra sidan inte är intresserad av något förhållande, kan man ju säga det rätt ut istället för att låtsas leta efter något seriöst. Men oerhört många går stenhårt ut med att de söker en livspartner, men lyckas uppenbarligen inte att trots år efter år på dejting-sajter hitta någon. Då undrar jag vad man egentligen är ute efter? Eller vad som annars kan vara fel med personen ifråga? Misstänksam blir jag i vilket fall.

Och hur det har gått för mig och mitt internet-dejtande då? Är fortfarande singel…
Trodde att jag hade något riktigt bra och långvarigt på gång, men så blev det inte. Känner mig just nu rätt desillusionerad och det kommer nog att ta lång tid innan jag orkar ta itu med dejtandet igen. Kan sitta och chatta med nytt folk, men vågar inte ta steget fullt ut och orkar inte gå igenom samma sak en gång till: Månader av chattande, sedan försöka lära känna varandra rätt intensivt i levandes livet under ett par månader, för att till slut bara få “Tack och hej, leverpastej”. Vill inte bli så här sårad igen – det gör så ont!!! Tiden läker såren, sägs det, och det får ta den tid som krävs.

Men det är väl mig i ett nötskal: Jag vill för mycket, för snabbt och satsar för mycket och för högt. Ställer alldeles för lite krav och är alldeles för snäll. Men satsar man inte, kan man inte heller vinna. Och då får man nog ta, att man råkar ut för besvikelser.

Och sådana gånger är det verkligen tur att man har vänner och folk som står på ens sida. Spontana kommentarer från omgivningen som: “Dumpade han DIG???” eller “Va? Har han inte gift sig med dig än???” värmer bra mycket mer än korkade klyschor som: “Mister du en – står det dig tusen åter” – för det gör det inte…