Ensam mamma söker – hur?

Dottern säger ibland att jag borde söka till “Ensam mamma söker…”, men jag försöker förklara för henne att de vill ha unga, snygga tjejer till det programmet. Inte halvgamla tanter. Snäll som hon är försöker hon släta över med att jag ser ju inte såååå gammal ut – för min ålder…

Är det då inte skönt att vara singel? Jo, rätt ofta faktiskt. Jag har ett stort behov av “egen tid” för att ladda batterierna. Mina långpromenader är typiska sådan stunder av batteriladdare, då jag hamnar i någon sorts meditativ stämning och bara flyttar fötterna framåt utan att tänka på just något. Men nog saknar jag någon själsfrände att umgås med dessemellan. Jag har alltid varit rätt självständig – och tänker fortsätta med det – men nog är det trevligt att ibland vara två och ha en vuxen att utbyta tankar med och göra olika aktiviteter med. Sedan tror jag inte på den där extremt täta tvåsamheten där man inte kan lämna varandra en sekund utan ska göra allt ihop – jag skulle känna mig kvävd och bli tokig på en vecka.

Men hur ska man egentligen hitta en ny partner när man kommit upp i medelåldern och de flesta uteställena befolkas av de som kunde vara ens egna barn? Jag har inte funderat så mycket på det förut, men plötsligt står det klart för mig att världen för singlar ändrats: Inte bara pga av att män äldre utan också att sättet att umgås.

Jag tror fortfarande på att träffa någon i levandes livet och gärna någon man känner till i varje fall lite grann sedan tidigare. Om inte annat kanske man har gemensamma bekanta, så man kan få lite bakgrundshistoria och ha en susning om vad man kan förvänta sig: Hur personen kommer att reagera i olika situationer och varför. Men hur?

Varannan vecka är “mamma-vecka” då dottern bor hos mig, och då är det bara att glömma allt som har med dejting att göra – allt vardagsslit och skjutsande gör en helt slut och det sista man då funderar på är väl att dejta någon. Nej, kanske inte – det är väl just de veckorna som man verkligen önskade att man hade någon att dela den stressiga vardagen med? Någon som fanns där och frågade om jag behövde hjälp? Lite nackmassage, god middag eller hjälp med att ta ut hundarna på en promenad eller hämta dottern från träningen? Att vara två är inte bara att äta god mat och dela på en flaska vin – det är att hjälpas åt i vardagen också.

Dessutom finns det en annan begränsande faktor, förutom tiden: Pengar! Det kostar pengar att röra sig i utelivet, delta i kurser, aktiviteter, resor eller vad som nu krävs. Man behöver ju bara visa sig på krogen för att hela veckans matkonto ligger i restaurangens kassalåda.

Så var hittar man då den stilige riddaren på den vite springaren?

Dans: Det traditionella sättet som funkade då jag var ung. Men sällskapsdansen av idag har ändrat karaktär. Nu är det inte längre ett och samma ställe dit “alla” åker en fredag- eller lördagkväll (och hälften stannade utanför grindarna), utan för de som verkligen är dansintresserade. Där har dansproffsen sina träffar och så himla bra på att dansa är jag inte. Visst tar jag mig runt på en vanlig foxtrot och kan hänga med i en enkel bugg om killen för och inte trixar alltför mycket, men någon dans-fantast kommer jag aldrig att bli. Dessutom verkar det vara väldigt många par som är ute och roar sig. Är det snabba bugg-låtar så står en stor del och hänger kring väggarna eftersom “proffsen” då är uppe på golvet. Kan säkert funka, men någon dansfantast som drar land och rike runt för att bli “en i gänget” kommer jag nog aldrig att bli.

Jobbet: Här finns ju ens vänner! Och man ska inte blanda in kärlek i vänskapsförhållanden. Visst har vi haft ett par äkta romanser på jobbet, men i regel har det slutat med att någondera parten slutat. Och jag vill jobba kvar på mitt jobb – trivs alldeles för bra. Och jag har så många goda vänner här som jag inte vill mista. Fast ibland funderar jag på om jag inte borde föreslå att min arbetsplats skulle ha någon form av singel-träffar. Vi är ju riktigt en stor arbetsplats och säkerligen finns de många singlar som söker någon som man inte har en aning om att de andra existerar. Någon sorts gemensam grund finns väl då man jobbar på samma ställe, vilket kan var en bra start?

Hobby: Vad sysslar jag med på fritiden då? Tja, saker som verkar locka den kvinnliga halvan av befolkningen i första hand förstås. Hundar är ju mitt stora intresse och eftersom jag numera inte håller på med “bruks” och “brukshundar” så är det rena tjejträffarna. Trevliga aktiviteteter och trevligt folk, men att hitta en ny partner i de sammanhangen? Knappast troligt.

Skulle väl då kanske vara medeltidsföreningen, men medelåldern på singlarna där är oftast på samma låga nivå som studenternas uteställen – och oj, så många tjejer vi är som älskar att sy medeltida kläder!

Eller måste man bli radioamatör eller något annat där majoriteten av medlemmarna är män? Kollade på radioamatörernas hemsida, men insåg redan i inledningen som handlade om hur man satte upp sin egna antenn i balkongräcket eller hur man skulle be sin fastighetsägaren om lov för att klättra upp på taket för att fästa en dito, att det där var nog inte något för mig. Och jag har inget garage att ställa någon gammal skrothög till bil i (kallas visst veteranbil) och frimärkssamlande insåg jag redan tidigt i min karriär som postanställd att jag inte hade någon som helst fallenhet för. Man måste ju ha något intresse för den hobby man engagerar sig i också. Jag är ju en sådan som gärna testar på nya saker och känner mig rätt orädd och nyfiken, men även jag har väl mina begränsningar.

Hundtricket: Dvs locka någon lämplig man att ta kontakt med en och bli utbjuden på middag pga det gemensamma intresset gulliga små silkeslena rödvita-trubbnosar, även kallade Cavalier King Charles Spaniel? Kan nog funka för en ung kille, men knappast en medelålders tant.
Mina långa kvällspromenader med hundarna lär troligen inte göra att man stöter på någon ny (trevlig) bekantskap efter gångvägen.

Krogen: Jag gillar verkligen att gå på pub ibland med goda vänner då och då, men även uteställena är annorlunda numera. Jag tänker med vemod tillbaka på de “gamla” pubarna: Dit man kunde gå ett tjejgäng, sätta sig ned och plötsligt ha en gäng helt okända killar sittandes bland sig. Efter en stund byttes de ut mot ett gäng nya och på det viset roterade man på något konstigt sätt runt de olika borden. Nu går ett kompisgäng på en pub och sedan sitter man och pratar med sina vänner och är inte särskilt intresserad av att träffa några nya människor. Antingen handlar det om “after work”, ett kompisgäng som har sin vanliga kvartals-träff eller så är det stammisarna som verkar hänga helg efter helg i en och samma bar och dricka sina öl och titta på folk. Och en stammis på en pub känns väl inte som min typ precis. En rödvinspimplande tant med färgat hår, som står och hänger helg efter helg vid ett och samma barbord är väl inte heller precis jag.

Internet: Ja, det har jag ju provat, blivit extremt bränd av och är skiträdd för att testa på allvar igen. En rejäl blåsning räckte för mig och jag försöker lära av mina misstag – inte göra om dem igen. Och man missar så mycket i första kontakten via den här kanalen: Rörelsemönster, blick, kläder, hur man pratar, ordförråd – ett suddigt foto och chat/mail ger inte alls lika mycket info.

Men trots allt borde ju mängden folk man kan komma i kontakt med ändå ge den största utdelningen i slutänden. Om man kommer till skott och träffas i verkliga livet. Har börjat bli lite krass och om inte rimligt antal mail leder till något förslag om dejt i levandes livet, så ger jag upp. Ids inte lägga ned tid på folk som inte har större engagemang än att bara sitta och chatta på MSN då de har lite tid över. Och misstänker också att en stor del som just bara ägnas sig åt chattandet redan är upptagna och bara vill spä på sitt eget ego lite. Och då helst genom att använda sin webcam på något kreativt sätt.

Manliga vänner har jag tillräckligt många redan och har inte lust att sitta och dösnacka på internet utan att det leder någon vart. Känns som jag blockerar fler än jag svarar på numera, men jag orkar helt enkelt inte slösa tid på något som jag redan från början är totalt dödfött. Visst ska man ha ett öppet sinne – men livserfarenheten har också gjort att man lärt sig sätta saker i sitt sammanhang rätt snabbt och känner igen olika människotyper.

Men tills dess inget bättre dyker upp, så hänger jag väl på internet i varje fall – kan ju inte låta bli…
Datanörd som jag är…

2 reaktioner till “Ensam mamma söker – hur?”

  1. Haha! Det skulle se ut det! 🙂 Men en kul twist vore kanske att istället för att låta ungarna sitta och välja och peka på bilder fick hundarna ha en åsikt också! 🙂 Och en aktivietet måste ju bara vara att ta med killarna på hundutställning.

    Fast jag behöver ju ett nytt golv också! 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *