Jag fick en så otroligt spännande virkutmaning som jag inte kunde motstå: ”Kan du göra en ruffig medeltida inspirerad struthätta?” En sådan utmaning går inte att motstå och det har varit ett riktigt roligt arbete. Funderar på att göra en till mig själv som är mindre ”ruffig” och skriva ner mönstret, då det var riktigt rolig virkning.
Hur tänker man då för att göra en ”ruffig” sak? Jag som alltid är noga med snygga kanter, jämnstora maskor etc. Jag gjorde en så ruffig det gick på min sida, sedan får mottagaren ”ruffa till den” ännu mer. Jag ville också att ytan skulle använda sig av virkteknikens egenskaper och mer skicka tanken till någon sorts ringbrynjeteknik än solitt tyg. För att göra detta använde jag en grov virknål och allt är virkat med fasta maskor. Kanterna är lämnade helt råa.
Garnet är isländsk ull: Léttlopi i färgen Black Heather som skiftar fint och inte är solitt svart. Garnåtgången är 8 nystan, dvs 400 gram och ca 800 meter. Jag använde mig av virknål nr 7.
Konstruktionen är enkelt: Ett fyrkantigt stycke som blir kapuschong. När den är klar så virkar jag själva manteln som ska falla ner över axlarna. Sist satte jag dit ”struten” på baksidan och en ögla på motstående sida.
Tålmodige maken får som vanligt stå modell.
Struthättan är öppen på framsidan och jag satte en knapp och en ögla på insidan. Detta var tredje försöket till en accepterbar knäppning. Mitt första försöka var att försöka göra en knapp enbart i garn men det blev alldeles för mjukt. Mitt andra försök var att virka runt en befintlig knapp och hoppas att den skulle smälta in med det övriga, men jag den blev alldeles för stor och klumpig. Nu sitter det en helt vanligt platt svart plastknapp på insidan.
En struthätta ska ha en strut och även denna. Jag gjorde den lite längre än själva struthättan, så att den skulle synas tydligt (ni får stå ut med att han har en t-shirt som inte alls stämmer med sammanhanget!)
Jag är bra på mycket men att sticka sockar och vantar är inte min grej. Jag har testat med strumpstickor och jag stickar så löst att jag får jaga stickorna eftersom de ramlar ut hela tiden. Om jag försöker sticka hårdare, så blir det istället så hårt att jag knappat får av maskorna från sticknålen. Rundsticka är ett alternativ, men jag har inte lyckats komma i mål. Jag hittade ett mönster på Järbo om virkade vantar, som jag testade och det var både rolig och snabb virkning.
Jag gjorde hela setet i reflex-garnet Ulrika Reflex i färgen puderrosa. Jag använde virknål nr 4,5 som är detsamma som i mönstret. Det gick åt nästan 5 nystan, så ca 400 meter. Själva mössan är virkad med halvstolpar och vantarna i fasta maskor.
Jag tog ett foto med blixt för att visa hur reflexen kommer att synas ute i mörkret. Jag kommer att synas bra i vinter!
Dotterns julklapp i år. Ett korsstygnsbroderi med Mumintrollen. Vi brukade ofta skoja när dottern var mindre om att jag är en ”fixarmamma” som fixar det mesta. Jag smålog därför för mig själv när jag fick se detta broderade motiv. Dottern smålog också, så jag bestämde mig för att brodera den till henne. Hon samlar på mumin-porslin, så detta blir ett bra komplement.
Materialsatsen är köpt på The Folklore Company . Du får alltså en låda med mönster, garn, aida-väv och en borderinål. Mönstret var oerhört tydligt och lätt att följa och bra med den lilla översikten som följde med. Garnet räckte gott och väl. Det var ett roligt broderi även om jag efter ett tag var rätt less på att täcka med vita korsstygn.
Jag tycker alltid monteringen är ett bekymmer. Jag vill inte att det ska se klumpigt ut. Min första tanken var att sätta en svart snedslå som ram runt hela broderiet. Men samtidigt så vill jag ha en snygg upphängning och jag kände att det kommer att bli svårt att få det hela snyggt. Det slutade med att jag:
Strök fast vlieseline på baksidan, för att ”stänga” alla lösa trådar.
Vek sidorna och nedre kanten till en dubbelfåll och sydde fast dem för hand.
Vek ner övre kanten och lämnade öppet i sidorna för hängaren.
Trädde arbetet på hängaren.
Jag köpte också med en broderiring för att sträcka tyget under sömnad, men det tog inte många stygn förrän jag hade slängt den ringen åt sidan. Det tar alldeles för lång tid och den kändes bara i vägen. Däremot så är det ett tips att inte dra korsstygnen för hårt, så att tyget börjar bågna, utan bara ”lägga” tråden över aida-väven. Då blir resultat helt slätt och stygnen fyller bra.
En cirkel är ofta starten till ett arbete. Det kan handla om att göra en mössa, en väska eller ett klädesplagg.
Start – magic loop
Jag börjar alltid med en enkel ögla och virkar runt den. Det går att istället virka en startring på 4-6 luftmaskor och binda samman dem med en smygmaska och sedan virka runt den ringen. Det som är bra med en magisk ring är att du drar åt garnet så hårt eller löst som du vill. Så här gör jag:
Starta med en ögla och dra upp garnet, så att du får en startögla. Du kommer att behöva hålla emot med andra handen, då öglan inte har något egentligt fäste.
Första stolpen (i detta fall) ersätts med 3 luftmaskor. Virka sedan stolpar runt ringen.
När antalet maskor är virkade: Dra i den lösa änden och slut ringen. Fäst sista stolpen i med en smygmaska i den 3:e luftmaskan.
Platt cirkel
Start
Lathund för antalet startmaskor för cirklar i olika tekniker: Fasta maskor: 6 fm Halvstolpar: 10 hst Stolpar: 12 st Dubbelstolpar: 18 dst
Sedan ökar du lika många maskor på varje varv som du lade upp.
Varv 1: Startvarv. Gör en magisk ring eller en ring av luftmaskor. Virka antalet maskor runt ringen enligt lathunden ovan. Varv2: 2 maskor i varje maska (= dubbelt så många maskor) Varv 3: 1 maska, 2 maskor i nästa maska Varv 4: 2 maskor, 2 maskor i nästa maska Varv 5: 3 maskor, 2 maskor i nästa maska.
Fortsätt sedan på samma sätt med ökningarna så att det blir en maska mer mellan dessa för varje varv. Cirkeln ska bli platt. Om den kupar sig, så har du för få antal ökningar. Om den böljar sig, har du för många ökningar per varv.
Fasta maskor. Startade med 6 fm.
Halvstolpar. Startade med 10 hst.
Stolpar. Startade med 12 st.
Dubbelstolpar. Startade med 18 dst.
Platt fyrkant
Jag började göra en beskrivning för platta fyrkanter också. Då ökar du på fyra ställen jämnt fördelat. Starta med ett antal maskor som är delbart med 8.
Fasta maskor: 8 fm Halvstolpar: 8 hst Stolpar: 12 st Dubbelstolpar: 16 dst
Öka i varje hörn, dvs på 4 ställen jämnt fördelat. Ökningarna måste vara tillräcklig för att det ska skapas ett hörn. För fasta maskor så räcker det att göra 3 fm i varje hörn. För stolpar så behöver du 1 stolpe + 2 lm + 1 stolpe. Hörnet måste innehålla tillräckligt antal maskor för att verkligen bilda ett hörn så att fyrkanten blir slät.
Ruta i fasta maskor. Startade med 8 fm. Ökar 3 fm i varje hörn.
Det har tagit lång tid, men nu är den äntligen klar: Min vintertunika i bomullsgarn. Bomullsgarn säger ni: Ska man inte ha ull när det blir vinter? Jo, förvisso är det lättare, mjukare och kanske varmare. Däremot så är det smidigare att virka med bomullsgarn och det är mjukt och skönt mot kroppen. Jag behöver inte heller bekymra mig när jag ska tvätta utan kan slänga ner en bomullströja tillsammans med övrig 40-graders tvätt.
Garnet är Caricia Perlés No.5 färg nr 601 (jag skulle säga lila). 75 gram = 211 meter, så något tunnare än ett vanligt 8/4-garn (ca 170m/50g). Garnet är spansktillverkat och egyptisk bomull. Detta säljs nästan i alla Kinabutiker till låga priser, så lämna plats i resväskan för bomullsgarn om du tar en semestertur till Spanien. Jag använde virknål nr 2.0
Eftersom virkade plagg i bomullsgarn kan bli tunga gäller det att försöka göra ett mönster som ser täckande ut men ändå inte är för kompakt. Jag är väldigt förtjust i gallermönster (filetvirkning) som dessutom enkelt kan mönstras på olika sätt.
Jag trodde jag hade koll färgbaden, men uppenbarligen inte. I verkligheten skiftar tunikan något i färgerna, men på foto syns det riktigt tydligt att det är olika färgbad. Men det får vara så!
Mönstret är som vanligt mitt egna. Jag virkade efter eget huvud. Jag ville ha en tunika med fickor, ett kors på ryggen och en volang som avslutning. Jag började som vanligt med oket och virkade sedan rakt ner efter att jag tagit ihop för under ärmhålen.
Avslutning på volangen är ett par rader med snäckmönster.
Jag satte dit fickor, som tyvärr hamnade lite lågt, och avslutade sedan med en volang.
Ärmarna är raka och avslutas med ett antal varv med fastmaskor som så att det blir en manschett.
Eftersom jag inte själv vill modella på bild, så bad jag långe, smale, stilige maken med modellkropp att prova den. Världens bäst make ställer givetvis upp och visst är han fin i den! Som tagen ur en film om de gamla romarna. Men jag lovar att det endast är jag som kommer att bära tunikan i framtiden!
Jag har sakta men säkert gått från små till stora blockflöjter. Jag älskar den mjuka tonen i de större modellerna. Det är nästan meditativt att sitta och spela något sakta och mjukt och vara ett med musiken. Jag är bara en hobbyspelare och jag spelar bara för mig hemma i vardagsrummet. Jag kan dock med nöd och näppe och träning hantera min tenorflöjt, även om det ska vara en modell för mindre händer (jag har superkorta fingrar). Jag har därför varit tveksam till att köpa en basblockflöjt, men efter att ha läst på så sägs det nästan överallt att det fingermässigt ofta är enklare att spela på en basblockflöjt än en tenorflöjt pga klaffarna. Däremot kräver den något mer luft (naturligt nog).
Eftersom jag inte visste om jag kunde spela på en basblockflöjt över huvud taget så bestämde jag mig för att köpa en i plast. Rätt snabbt utkristalliserade sig två modeller som mest populära:
Det finns ett antal recensioner på framför allt Youtube som jämför dessa två. Håller man på med en hobby ska man ha bra saker, så man vill fortsätta att utvecklas och inte avskräckas. Jag bestämde mig därför för att köpa Yamahas modell, då den både fått goda omdömen, men också för att jag vet att Yamaha är ett märke att lita på. Yamaha gör aldrig några dåliga instrument.
Och ja – jag kunde spela på den! Det var ärligt talat en helt ny värld som öppnade sig och jag älskar både ljudet och känslan av den större flöjten i mina händer. Greppen är betydligt enklare att nå än tenorflöjten, just pga klaffarna. Jag får andas lite oftare, men tänker att det handlar om att träna, träna och träna. Men blockflöjtsspel är till en del för mig att träna just andningen och det känns att det sakta går framåt. Det är några grepp som skiljer sig från andra F-flöjter, men på det stora hela så är detta en F-flöjt precis som altblockflöjten och spelas med samma grepp. I princip så satte jag basblockflöjten i handen och spelade utan några som helst problem, utan bara med ren njutning.
Eftersom jag nu behöver dubbla uppsättningar av flöjter och denna storlek inte är speciellt lättransporterad (den får inte plats i en kabinväska), så bestämde jag mig för att trots allt våga prova köpa Thomanns basblockflöjt. Både för att jämföra men också för att den är så otroligt billig.
Thomann har länge haft en hel uppsättning med blockflöjter i sitt sortiment: Alltifrån den pyttelilla garklein till basblockflöjt. De har alla varit i matt svart plast. De får ofta tveksamma recensioner och slutsatsen är oftast att det är ett OK instrument att starta med som nybörjare. Den enda storleken jag testat tidigare är deras tenorblockflöjt och den tycker jag inte om. Jag har stora svårigheter att spela på den och har svårt att både täcka hålen och trycka ner klaffen längst ner. Men en tenorblockflöjt är en tenorblockflöjt och nu var det en basblockflöjt som var aktuell.
Jag misstänker att Thomann har gjort en uppgradering av sina blockflöjter då (nästan) alla blockflöjtsmodeller nu finns i både den ursprungliga matta färgen men också i en blank svart färg. Jag valde givetvis den blanka varianten eftersom jag tycker den är snyggare. Den kanske är något halare att hålla i, men den känns ändå elegantare.
Finns det då någon mer skillnad än bara märke och pris? Här är mina erfarenheter.
Utseendemässigt är de nästan identiska förutom färgen: Thomann är svart och Yamaha är mörkt brun. Bägge med beige dekorationer. Jag är rätt säker på att Thomann har uppgraderat sin modellserie, då en del som jag ser inte stämmer med vad jag ser andra säga om denna modell på nätet. Förut fanns alla modeller enbart i matt svart färg. Nu finns det en alternativ blank modell också.
Det känns dock skillnad på vikten. Yamahan är mer balanserad och känns lättare när jag lyfter upp den, medan Thomann känns väldigt framtung som om all vikt sitter i övre delen. Väl i spelläge känns det ingen skillnad.
Det har pratats mycket om klaffarna på Thomann och att de ska vara störigt ljudliga. När jag tittar på bägge flöjterna så ser klaffarna ut att vara exakt likadana på bägge flöjterna, om än inte monterade på exakt samma sätt. Thomanns klaffar är knäpptysta och låter precis lika lite (eller mycket) som Yamahas. Däremot så är Thomanns klaffar något trögare att trycka ner.
Thomann ovan – Yamaha under
Bägge modellerna ser nästan likadana ut, med samma typ av dekoration, samma utsmyckning, likadana klaffar (om än inte exakt samma fastsättning), exakt samma hållare för nackremmen. Bägge flöjterna kommer i 4 delar men Thomann är betydligt lättare att sätta ihop och framför allt ta isär. Jag vet inte om min Yamaha har något tillverkningsfel eller om den bara är gjord så för att den under inga omständigheter ska börja läcka luft, men jag har stora svårigheter att lossa de mittersta delarna med varandra, utan behöver be maken om hjälp för att hålla emot.
Bägge flöjterna har också en böjd vindtunnel. Thomanns vindkanal är något smalare. Men på det stora hela skulle jag kunna tro att de tillverkats i samma form.
ThomannYamaha
Det är väl egentligen mest på tillbehören som du direkt ser vilken flöjt som är den dyrare. Thomannn skickar med en väska som är i plast. Halsremmen känns minst sagt flimsig och kroken känns inte som att den kommer att hålla länge.
Yamahas väska är en rejäl väska i bomullstyg och halsremmen är rejälare med både ett stabilare band och en kraftigare krok, vilket gör den väldigt mycket bekvämare att använda.
Men så till det viktigaste – ljudet! Även om flöjterna ser nästan exakt likadana ut på utsidan, så finns det skillnad på insidan och konstruktionen. Yamaha ger en klar, mjuk, stark otroligt vacker ton. Klaffarna är lätta att trycka ner och spelet flyter på fint. Thomann har definitivt en dovare, robustare, mörkare ton. Jag känner det som att jag tar i när jag spelar, men inte riktigt når ända fram. Klaffarna är också trögare att trycka ner. Däremot så är klaffarna definitivt lika tysta (eller hörbara) som på Yamaha, så ingen skillnad på det ljudet. Jag har lite svårare att ta riktigt höga och riktigt låga toner på Thomann, men det kan ha med träning att göra. Yamaha känns dock helt enkelt mer lättspelad. Till viss del kan jag dock tänka mig att det har att göra med vana vid respektive modell också. Man lär sig ”sin” flöjt.
Slutsatsen blir att Thomanns basblockflöjt är en alldeles utmärkt flöjt att ha som reservflöjt eller om du vill prova på att spela just basblockflöjt. Priset är oslagbart och den är alldeles tillräckligt bra för att kunna användas som första flöjt. Mitt förstahandsval är dock Yamahas basblockflöjt då ljudet och spelkänslan passar mig bättre.
Det var länge sedan sist, men nu har blockflöjtsförrådet uppgraderats ordentligt. Jag har länge spelat på mina plastflöjter enbart, men nu har har jag tagit ett kliv uppåt. Jag tycker mest om att spela på min sopranflöjt och min tenorflöjt, så det blev var sin sådan.
Jag är en riktig amatörspelare som endast plågar min make med flöjtmusik, så jag behöver en flöjt som är lättspelad. Det blev en Küng 1311 Studio Soprano Recorder i färgen stained pearwood (päronträ) och en Küng 1511 Studio Tenor Recorder i samma färg: stained pearwood (päronträ). Jag valde päronträ för att det är både ett prisvärt träslag och väldigt lätt. Jag valde den mörkare färgen stained bara för att det är så otroligt snyggt. Och flöjterna är verkligen otroligt utsökt vackra hantverk, som är en fröjd att hålla i och blåsa. Ytan är mjuk och len, färgen skiftar vackert och den är alldeles lagom sträv att hålla och glider inte undan.
Tenorflöjter är kluriga, då det kan vara svårt att nå nedersta hålet. Både tenorblockflöjt och sopranblockflöjt är stämda i C, så en tenorblockflöjt är precis dubbelt så lång som sin tenorsyster. Jag har pyttesmå händer med superkorta fingrar, så trodde inte att jag någonsin skulle kunna spela tenorblockflöjt. För att testa konceptet så köpte jag den billigaste modellen jag hittade som skulle vara spelbar: Thomann TRT-31B Tenor Matt Recorder. Finishen på Thomann-flöjten är verkligen inte något att hurra för, den är rå i strukturen och klaffen för C/C# (nedersta hålet) är trögtryckt plast. Jag hade inte en chans att kunna spela på den utan att det kändes som att jag slet fingrarna ur led. Efter lite undersökning rekommenderades jag Aulos 211A Robin Tenor som trots att den saknar extra klaff nederst, ändå faktiskt är nåbar för mitt korta och något deformerade lillfinger. Efter lite träning så är Aulos-tenoren riktigt spelbar och ljudet från en tenorblockflöjt är så mycket mjukare och behagligare än en sopranblockflöjt, som emellanåt kan låta ganska skarpt i den högre oktaven.
Den lilla Küng Studio Sopran får ersätta min favoritplastsopranoflöjt Aulos 503B Symphony Soprano. Aulos-sopranen är riktigt trevlig att spela på och håller bra i de högre registren. Jag vet att många pratar mycket gott om Yamahas Ecodear-serie (den som är blaskigt gul och beige) och den får alltid högsta betyg i alla recensioner. Själv är jag nog för dålig flöjtspelare, men jag tycker Ecodear är tunga och halkiga att hålla i och väldigt tungblåsta. Jag är däremot väldigt förtjust i Aulos olika dyrare modeller.
Jag ville därför ha en flöjt i samma storlek som min Aulos Robin. Det finns tenor-modeller som har klaffar för flera av hålen, men de är riktigt, riktigt dyra och jag är inte beredd att betala 5-siffrigt för en blockflöjt på min nivå. Eftersom det inte går att prova blockflöjter på plats i Umeå, så pratade jag med Thomanns kundtjänst som säger att gillar du Aulos Robin så stämmer Küng Studio exakt överens med varandra storleksmässigt i tenormodellerna. Och de gör de verkligen. De har mer eller mindre exakt lika avstånd mellan hålen.
Närbild på de tre översta hålen för vänster hand. Det både syns och känns att hålen är något större på Küng-flöjten.
Hålen för höger hand. Det är exakt lika långt mellan pekfingret och lillfingret. Däremot så är den nedre delen (fotstycket) på Küng bulkigare. Tillsammans med de något större hålen, så jag försöker hitta rätt läge på fingrarna och fotstycket för att snabbt kunna spela ett rent och klart C.
Vad jag då inte gillade när jag öppnade paketet med flöjterna, så var det den billiga förpackningen och helt avsaknaden av vettiga tillbehör. Fodralet är i dubbelt bomullstyg (utan vaddering) och med kardborrestängning. Vi vet alla att kardborreband har en väldigt begränsad livslängd. Det följer med en torkstav och en grepptabell till respektive flöjt, men inte något mer över huvud taget. Flöjterna är paraffinerade och oljade, så ska enligt Küng inte behövas oljas ytterligare (även om de säger att inoljning kan vara bra). Men lite korkfett och en putstrasa samt ett fodral med vettig stängningsanordning borde man väl kunnat skickat med för den summan?
Det finns inte heller med något tumstöd till tenor-blockflöjten och jag har ännu inte bestämt mig för om ett sådant är nödvändigt eller inte. Flöjten är inte halkig på något vis, så jag tror att jag klarar mig utan.
Det ska bli spännande att se hur mina två Küng i päronträ kommer att kännas när jag spelat in dem. Trä är behagligare att jobba med ur flera aspekter och det är ett vackrare ljud.
Saker som jag lärt mig under processen att köpa mina senaste blockflöjter:
Om du vill ha en plastflöjt, så köp de dyraste modellerna. Det skiljer ändå så pass lite mellan de billiga och de dyra modellerna, men det är värt de extra kronorna.
Om du inte har råd att köpa en riktig träflöjt är det bättre att köpa en av de dyrare plastflöjterna.
Alla erkända märken gör bra flöjter oavsett prisklass (Aulos, Yamaha, Mollenhauer, Moeck, Küng m.fl)
Köp hellre en dyrare modell av en träflöjt i ett billigare träslag än ett dyrare träslag av en enklare modell.
En poncho bomullsgarn! Jätteskön att ha på sig! Lagom varm och lagom sval. Garnet är kabeltvinnat merceriserat 12/6-garn och virknålen är 2.0. Det hjälps inte men bomull är väldigt, väldigt skönt att ha på sig. När du virkar klädesplagg i bomull så behöver du dock se till att det inte blir för kompakt och stelt. Jag tycker att just gallermönster eller att man varvar rena stolpvarv med gallervarv gör plaggen mjuka och följbara och inte känslan av att du har ett litet överkast på sig.
Jag är rätt nöjd med modellen men inser att jag var för feg när det gäller halsringningen. Den kunde varit betydligt större. Ponchon vill gärna dras bakåt och jag är inte riktigt nöjd över hur den gärna stramar över halsen.
Jag började med att försöka skriva ner mönstret, men det blev för krångligt och jag var tvungen att justera lite här och lite där för att få ihop det, så det får bli en schema istället
Jag startade med en 8-kantig stjärna.
Stjärnan avslutas med reliefstolpar för att få en tydlig kant till nästa parti.
Efter det fyllde jag ut mellan spetsarna med dubbelstolpar.
Efter det kom ett parti med gallermönster för att ponchon inte skulle bli för kompakt.
Som avslutning ett par varv med snäckmönster.
Runt halsen fyllde jag också ut mellan spetsarna.
Jag hade på mig ponchon när jag var mötesledare på en gudstjänst på Korskyrkan i Umeå
Det finns inget som jag ser som så härligt och jag känner sådan entusiasm över när som när dottern beställer något hemgjort. Oftast är det något sorts klädesplagg (just nu ligger en stickad klänning på väntelistan) men ibland kommer det väldigt oväntade önskemål:
En duk? What! Det hade jag inte sett komma. Men så roligt. Då får jag ju virka som är min favoritgren och dessutom en lagom stor sak. Duken ska passa på en hylla i vitrinskåpet så måtten var givna också:
Jag ville ha en modell som inte kändes prålig eller gammelmodig men ändå hade något mönster i sig mer än bara enkla stolpar. Jag ville inte heller hitta på helt, då jag ville vara säker att det verkligen blev något användbar. Jag fastnade därför för ett mönster hos Järbo som jag tyckte skulle pass och där spindlarna ger lite moderna känsla än t.ex. ananas-mönster som ofta annars är rätt vanligt.
Mönstret är alltså detta från Järbo. Jag har gjort den första rapporten på löparen och avslutat bara med den enkel kant runtom för lite stadga. Virknål nr 2.0. Virkgarnet är en kvalitet som vi virkare alltid har ett rejält lager av i stora nystan för att snabbt kunna möta ett hastigt påkommande virkbehov: 8/4 garn. Just detta är dock ett 12/6 Cablé från Vartofta garn.
Ett cablé-garn är individuellt tvinnat för att sedan tvinnas ihop till en enda tråd och ger mer glans än ett standard 8/4-garn. Dock så upplever jag det också Cablé-garnet som något som kraftigare. Mitt ideala virkgarn är egentligen mellanstorleken som kallas för 12/4, men den är rätt svår att få tag på. Skulle jag någon gång hitta cablé-garn i 12/4 skulle jag nog köpa upp hela deras lager!
Jag älskar ju medeltida saker. Jag älskar kläderna. Jag älskar hantverket. Jag älskar maten. Vad låter då mer lockande än att åka på spansk medeltidsmarknad till en by där vägen slutar och bergen tar vid?? Vi bokade alltså en bussresa med avgång från Torrevieja till den lilla byn Caravaca de la Cruz.
Caravaca de la Cruz ligger i regionen Murcia och är mest känt för att vara den 5:e heligaste platsen i världen då det ska finnas en bit kvar av det ursprungliga korset där. Korset är dock dolt i ett annat kors, så syns inte, men har likväl helande egenskaper. Caravaca är en äkta medeltidsstad med smala gränder, ett stort torg, en kyrka mitt i byn och en kyrka på en kulle. Allt inom gångavstånd.
Eftersom det är en vinterdag i Spanien i mitten av december så är vi beredda på att det kan vara rejält mycket kallare i bergen än vid kusten. Det är det också, men så länge solen var framme så värmer den skönt även här, men nog märks det skillnad på klimat då vi kommer från kusten och in i landet.
Vi släpps av kring kl 11 med den enda instruktionen att vara tillbaka vid bussen kl 16 igen. Det är en kort promenad från bussen till marknadsplatsen och vi försätts direkt i medeltida känsla. I dessa pandemitider är munskydd obligatoriska inom marknadsområdet. Vi är rätt tidiga, så det är inte så mycket folk som rör sig bland stånden.
Jag har de svenska medeltidsmarknaderna i minne och hade hoppats på lite vackra tyger och medeltida smycken. Kanske även vackra färdigsydda plagg, men av det syns det föga. Alla försäljare har någon sorts klädsel som ska se medeltida ut men det är mycket Lilla Spöket Laban-stil: Ett vitt lakan med hål för huvudet och sedan ett rep runt midjan. Det känns inte så genuint. Det fina är dock att jag själv blir otroligt sugen på att åka hem och börja bygga upp en medeltida garderob igen – som i alla fall försöker se äkta medeltida ut. Det är mycket mat till försäljning: Både att äta på plats eller att ta hem (skinka, ost, bakat, godis etc). Det finns flera stånd med olika snabbmat (potatis på ett spett verkade väldigt populärt) och ett fåtal ställen hade sittplatser. Detta är dock ingen fyndmarknad med billiga saker, utan priserna du betalar extra för den medeltida omgivningen. Lukten av mat är påfallande och det gör oss sugna på lite fika.
Då jag inte känner för att sätta mig på en träbänk och betala dyrt för något i magen, så väljer vi att lämna marknaden. Det finns en restaurang inne på området, men till den måste du köpa biljetter till en speciell sittning och jag vill helst sitta utomhus en vacker solig dag som denna. Vi tittar på kartan över restauranger och efter ett misslyckat försök med en igenbommad närliggande restaurang, så styr vi kosan in mot byn istället.
Vid bytorget hittar vi efter lite väntande ett ledigt bord vid ett café i solen att sitta vid. Det är mycket folk i rörelse men vi hittar ett ledigt bord. Detta är en sak jag verkligen älskar: Att få sitta på ett café och titta på folk som rör sig kring mig.
Istället för att gå tillbaka till marknaden när vi är klara bestämmer vi oss för att besöka kyrkan på kullen, dvs Basilica de la Vera Cruz. Vägen dit går via smala ringlande gator. Jag tänker när jag ser de låga husen att så är såg nog Torrevieja ut en gång i tiden innan staden började exploateras.
Vägen upp till kyrkan är rejält brant, men det är inte långt att gå. Det är otroligt fin utsikt uppe på berget. Hela staden ligger nedanför och bergen syns i bakgrunden. Det är verkligen vackert. Här står stilige maken och ser ut över nejden.
Väl framme vid Basilikan så går vi in och tittar på all prakt. Det är en otroligt vacker kyrka med mycket guld och utsmyckning. Tyvärr så får jag inte fota inne i kyrkan, så det kommer inga bilder därifrån. Den är inte speciellt elegant på utsidan, men insidan är helt betagande.
När vi är klara så traskar vi ner tillbaka mot byn. Det känns ännu brantare när vi går ner, så det får ta den tid det tar. Små steg och inte så fort.
Nere i byn igen så är klockan kring 2 och vi tycker att det hade varit gott med lite mat i magen innan vi sätter oss på bussen för hemfärd igen 2 timmar senare. Nu är det inte längre läge att välja var vi vill sitta då precis allt är fullt. Och det är helt fullt överallt även inne på marknadsområdet. Jag är vid det här laget rätt less på Caravaca, trängsel, köer och marknad, men det finns inte mycket vi kan göra annat än att försöka fördriva tiden tills bussen ska komma och hämta oss.
Vid utsatt tid kommer bussen och hämtar upp oss igen och styr kosan tillbaka till Torrevieja. Resan hem går betydligt fortare, då vi bara släpper av folk och inte väntar in några. Den nya hållplatsen för avsläpp är rondellen framför Habaneras. Det finns en busshållplats där, men det är också en plats där taxi står och väntar. Tur för oss tänker vi, som tar en taxi den sista biten hem.
Jag gillar de här organiserade utflykterna. Vi behöver varken köra själva, fundera på parkeringsplats utan bara hoppa på bussen och sedan följa med. Sedna kan jag ibland tycka att att det drar ut onödigt på tiden och hade vi haft en egen bil hade vi åkte tillbaka tidigare och ätit lunch på ett trevligt ställe där det funnits plats för oss. Men det var roligt att få besöka Caravaca. Basilikan var otroligt vacker på insidan. Byn är verkligen en spansk medeltida by med smala vindlande gator. Utsikten uppe från kullen är verkligen helt bedårande över dalen och med bergen i bakgrunden. Platsen är helt klart värt en dagsutflykt.
