"Skräpväder!", säger trubbnosarna.


Idag var det verkligen en sådan där jag-måste-ut-och-röra-på-mig-trots-vädret-dag. Hade jag inte haft hund, så hade jag nog ägnat dagen åt shopping eller någon annan inne-aktivitet. Cavaliererna gillar inte när det är blött. Kyla spelar ingen roll, men vätan tränger in i pälsen och de måste hålla sig i rörelse för att inte börja frysa.

Men det finns fördelar med risigt väder: Det var i princip bara vi ute, förutom ett par hurtbullar i nötta vindoveraller som joggade förbi. Det gjorde att hundarna kunde springa lösa en mycket större del av promenaden än vad de brukar kunna vara.

Fick beröm för mina hundar idag – kul! ”Vilken pli, du har på dem – imponerande!”, var kommentaren från en som vi mötte på promenaden. Jag har ju kört skvallerträning på alla mina hundar och även om de för övrigt inte kan så mycket, så verkar den biten sitta stenhårt. Och vad gör inte en Cavalier för en bit godis!

Grusvägen på östra delen av
Nydalasjön
är inte rolig just nu och lite knölig att gå på: Omväxlande lervälling och makadam, så båda hundarna åkte i badkaret då vi kom hem.


Ensam mamma söker – hur?

Dottern säger ibland att jag borde söka till ”Ensam mamma söker…”, men jag försöker förklara för henne att de vill ha unga, snygga tjejer till det programmet. Inte halvgamla tanter. Snäll som hon är försöker hon släta över med att jag ser ju inte såååå gammal ut – för min ålder…

Är det då inte skönt att vara singel? Jo, rätt ofta faktiskt. Jag har ett stort behov av ”egen tid” för att ladda batterierna. Mina långpromenader är typiska sådan stunder av batteriladdare, då jag hamnar i någon sorts meditativ stämning och bara flyttar fötterna framåt utan att tänka på just något. Men nog saknar jag någon själsfrände att umgås med dessemellan. Jag har alltid varit rätt självständig – och tänker fortsätta med det – men nog är det trevligt att ibland vara två och ha en vuxen att utbyta tankar med och göra olika aktiviteter med. Sedan tror jag inte på den där extremt täta tvåsamheten där man inte kan lämna varandra en sekund utan ska göra allt ihop – jag skulle känna mig kvävd och bli tokig på en vecka.

Men hur ska man egentligen hitta en ny partner när man kommit upp i medelåldern och de flesta uteställena befolkas av de som kunde vara ens egna barn? Jag har inte funderat så mycket på det förut, men plötsligt står det klart för mig att världen för singlar ändrats: Inte bara pga av att män äldre utan också att sättet att umgås.

Jag tror fortfarande på att träffa någon i levandes livet och gärna någon man känner till i varje fall lite grann sedan tidigare. Om inte annat kanske man har gemensamma bekanta, så man kan få lite bakgrundshistoria och ha en susning om vad man kan förvänta sig: Hur personen kommer att reagera i olika situationer och varför. Men hur?

Varannan vecka är ”mamma-vecka” då dottern bor hos mig, och då är det bara att glömma allt som har med dejting att göra – allt vardagsslit och skjutsande gör en helt slut och det sista man då funderar på är väl att dejta någon. Nej, kanske inte – det är väl just de veckorna som man verkligen önskade att man hade någon att dela den stressiga vardagen med? Någon som fanns där och frågade om jag behövde hjälp? Lite nackmassage, god middag eller hjälp med att ta ut hundarna på en promenad eller hämta dottern från träningen? Att vara två är inte bara att äta god mat och dela på en flaska vin – det är att hjälpas åt i vardagen också.

Dessutom finns det en annan begränsande faktor, förutom tiden: Pengar! Det kostar pengar att röra sig i utelivet, delta i kurser, aktiviteter, resor eller vad som nu krävs. Man behöver ju bara visa sig på krogen för att hela veckans matkonto ligger i restaurangens kassalåda.

Så var hittar man då den stilige riddaren på den vite springaren?

Dans: Det traditionella sättet som funkade då jag var ung. Men sällskapsdansen av idag har ändrat karaktär. Nu är det inte längre ett och samma ställe dit ”alla” åker en fredag- eller lördagkväll (och hälften stannade utanför grindarna), utan för de som verkligen är dansintresserade. Där har dansproffsen sina träffar och så himla bra på att dansa är jag inte. Visst tar jag mig runt på en vanlig foxtrot och kan hänga med i en enkel bugg om killen för och inte trixar alltför mycket, men någon dans-fantast kommer jag aldrig att bli. Dessutom verkar det vara väldigt många par som är ute och roar sig. Är det snabba bugg-låtar så står en stor del och hänger kring väggarna eftersom ”proffsen” då är uppe på golvet. Kan säkert funka, men någon dansfantast som drar land och rike runt för att bli ”en i gänget” kommer jag nog aldrig att bli.

Jobbet: Här finns ju ens vänner! Och man ska inte blanda in kärlek i vänskapsförhållanden. Visst har vi haft ett par äkta romanser på jobbet, men i regel har det slutat med att någondera parten slutat. Och jag vill jobba kvar på mitt jobb – trivs alldeles för bra. Och jag har så många goda vänner här som jag inte vill mista. Fast ibland funderar jag på om jag inte borde föreslå att min arbetsplats skulle ha någon form av singel-träffar. Vi är ju riktigt en stor arbetsplats och säkerligen finns de många singlar som söker någon som man inte har en aning om att de andra existerar. Någon sorts gemensam grund finns väl då man jobbar på samma ställe, vilket kan var en bra start?

Hobby: Vad sysslar jag med på fritiden då? Tja, saker som verkar locka den kvinnliga halvan av befolkningen i första hand förstås. Hundar är ju mitt stora intresse och eftersom jag numera inte håller på med ”bruks” och ”brukshundar” så är det rena tjejträffarna. Trevliga aktiviteteter och trevligt folk, men att hitta en ny partner i de sammanhangen? Knappast troligt.

Skulle väl då kanske vara medeltidsföreningen, men medelåldern på singlarna där är oftast på samma låga nivå som studenternas uteställen – och oj, så många tjejer vi är som älskar att sy medeltida kläder!

Eller måste man bli radioamatör eller något annat där majoriteten av medlemmarna är män? Kollade på radioamatörernas hemsida, men insåg redan i inledningen som handlade om hur man satte upp sin egna antenn i balkongräcket eller hur man skulle be sin fastighetsägaren om lov för att klättra upp på taket för att fästa en dito, att det där var nog inte något för mig. Och jag har inget garage att ställa någon gammal skrothög till bil i (kallas visst veteranbil) och frimärkssamlande insåg jag redan tidigt i min karriär som postanställd att jag inte hade någon som helst fallenhet för. Man måste ju ha något intresse för den hobby man engagerar sig i också. Jag är ju en sådan som gärna testar på nya saker och känner mig rätt orädd och nyfiken, men även jag har väl mina begränsningar.

Hundtricket: Dvs locka någon lämplig man att ta kontakt med en och bli utbjuden på middag pga det gemensamma intresset gulliga små silkeslena rödvita-trubbnosar, även kallade Cavalier King Charles Spaniel? Kan nog funka för en ung kille, men knappast en medelålders tant.
Mina långa kvällspromenader med hundarna lär troligen inte göra att man stöter på någon ny (trevlig) bekantskap efter gångvägen.

Krogen: Jag gillar verkligen att gå på pub ibland med goda vänner då och då, men även uteställena är annorlunda numera. Jag tänker med vemod tillbaka på de ”gamla” pubarna: Dit man kunde gå ett tjejgäng, sätta sig ned och plötsligt ha en gäng helt okända killar sittandes bland sig. Efter en stund byttes de ut mot ett gäng nya och på det viset roterade man på något konstigt sätt runt de olika borden. Nu går ett kompisgäng på en pub och sedan sitter man och pratar med sina vänner och är inte särskilt intresserad av att träffa några nya människor. Antingen handlar det om ”after work”, ett kompisgäng som har sin vanliga kvartals-träff eller så är det stammisarna som verkar hänga helg efter helg i en och samma bar och dricka sina öl och titta på folk. Och en stammis på en pub känns väl inte som min typ precis. En rödvinspimplande tant med färgat hår, som står och hänger helg efter helg vid ett och samma barbord är väl inte heller precis jag.

Internet: Ja, det har jag ju provat, blivit extremt bränd av och är skiträdd för att testa på allvar igen. En rejäl blåsning räckte för mig och jag försöker lära av mina misstag – inte göra om dem igen. Och man missar så mycket i första kontakten via den här kanalen: Rörelsemönster, blick, kläder, hur man pratar, ordförråd – ett suddigt foto och chat/mail ger inte alls lika mycket info.

Men trots allt borde ju mängden folk man kan komma i kontakt med ändå ge den största utdelningen i slutänden. Om man kommer till skott och träffas i verkliga livet. Har börjat bli lite krass och om inte rimligt antal mail leder till något förslag om dejt i levandes livet, så ger jag upp. Ids inte lägga ned tid på folk som inte har större engagemang än att bara sitta och chatta på MSN då de har lite tid över. Och misstänker också att en stor del som just bara ägnas sig åt chattandet redan är upptagna och bara vill spä på sitt eget ego lite. Och då helst genom att använda sin webcam på något kreativt sätt.

Manliga vänner har jag tillräckligt många redan och har inte lust att sitta och dösnacka på internet utan att det leder någon vart. Känns som jag blockerar fler än jag svarar på numera, men jag orkar helt enkelt inte slösa tid på något som jag redan från början är totalt dödfött. Visst ska man ha ett öppet sinne – men livserfarenheten har också gjort att man lärt sig sätta saker i sitt sammanhang rätt snabbt och känner igen olika människotyper.

Men tills dess inget bättre dyker upp, så hänger jag väl på internet i varje fall – kan ju inte låta bli…
Datanörd som jag är…

Arga_Lappen@Min_Brevlåda.Se

Att trivas och bo i lägenhet handlar till stor del hur mycket man är redo att att hänsyn till sina grannar. Jag försöker vara så ”osynlig” som jag bara kan och samtidigt inse att vi alla är olika: Har olika vanor, intressen och toleransnivåer. Var helt klart skeptisk då jag flyttade tillbaka till lägenhet efter att ha bott i hus så länge, men inser att lägenhetsboendet har sina poänger. Livet är bra mycket enklare: Man har mindre ansvar, slipper skotta snö och garage saknade jag ju även i huset, så där är det ingen skillnad. Saknar dock mina uteplatser, men balkongen är rätt skön att sitta på den också. Men visst får man stå ut med både mer ljud och lukter än förut. Men det får man acceptera – eller flytta.

Blev därför rätt förvånad då ovanstående lapp damp ned i brevlådan en dag! Du anonyme lappskrivare (som jag i och för sig redan har mina aningar om vem du är): Du är varmt välkommen att ringa på, prata med mig på ett hövligt sätt och sedan följa mig in i förrådet och peka ut exakt vad som är ”något illaluktande”.

Vilken vacker dag!

Vilken oerhört vacker dag! Var helt slut efter ha åkt tåg hela natten. Det rörde sig folk som pratade högt och ljudligt i korridoren utanför kupén hela natten. Var seg som tusan på förmiddagen, men när jag väl kom ut så piggnade jag till. Solen skiner! Klart och kallt, men ingen snö så man kan fortfarande gå runt sjön.

Tankar kring internet-dejting

Som datanörd och singel måste man ju bara prova på internet-dejting, och jag måste säga att det varit en intressant upplevelse. Minst sagt! Det sägs ju ofta numera att internet-dejting är det bästa sättet att träffa en ny partner på idag, men jag är nog tveksam. Visst får man kontakt med hur många nya människor som helst – men hur lär man känna dem på riktigt och hur sållar man agnarna från vetet? Och hur stor är risken att man missar guldkornen? Hur kan man hitta sitt livs kärlek på det viset?

Det pratas ofta om att ålder har ingen betydelse för kärlek eftersom kärleken är blind, men inom internet-dejting är ålder av största betydelse. Vad är det som gör att män i min ålder (ofta tunnhåriga, gråhåriga, ”gubbiga” och med mer eller mindre kulmage) plötsligt tror att de är Guds Gåva till kvinnan och söker kvinnor som är minst 10 år yngre? Och varför måste tjejen alltid vara yngre? Vissa fördomsfria män kan sträcka sig till att tjejen är något år äldre, men går man längre än så i ålder handlar det i regel om män som ”söker mogna kvinnor för sköna stunder”. Jag hävdar bestämt att många av oss kvinnor är bra mycket bättre bevarade än män i samma ålder: Är mer noga med vad vi äter och att hålla kroppen i trim. Och i min ålder är det ju inte precis aktuellt att skaffa nya gemensamma barn heller, så den den aspekten gäller inte. Blir lika förvånad varje gång då jag är blockad och ointressant av någon man i samma ålder – bara pga just min ålder. ”53-årig man söker tjej i åldern 35-45 år…” Good luck, säger jag bara…

Och skulle man skriva i sin presentation att man helst ser yngre eller män i lika ålder blir man plötsligt en ”snusk-tant” som letar efter lammkött att förlusta sig med. Missförstå mig nu inte: Jag kan mycket väl tänka mig såväl en äldre som en yngre partner – ålder saknar ofta betydelse. Men eftersom jag upplever mig själv som ungdomlig (både till sätt och utseende) och aktiv, så behöver jag en jämlike.

Har också testat att lägga ut lite olika foton bara för att se vilken respons man får (japp – jag är ju forskare i grunden och kommer aldrig ur det!)

  1. Vardagsfoto – lite suddigt och klädd i huvtröja, lite make-up. Gav sådär med svar. Blandat innehåll – både seriösa och snuskiga inviter.
  2. Vardagsfoto – tydligt, i princip omålad och med stramt uppsatt hår och tydligt synlig fleece-tröja. Ujuj – inboxen fullkomligt flödade över: Mest med inviter om olika aktiviteter i sängen.
  3. Mig i min business-suite, dvs kavaj och lite lagom med make-up (tycker själv jag är snyggast här). Ganska lite svar men alla *väldigt* hövliga.
  4. En bild ute på mig där jag står framför en kompis sportbil – lika bra att lägga ribban högt och klassa sig själv som ”high maintenance” som gärna vill bli ”wined and dined”! Responsen på det fotot är faktiskt inte så hög, vilket ju inte är särskilt förvånande. Män säger ofta att de vill ha starka, självsäkra, självständiga kvinnor men när det kommer till kritan är de oftast livrädda för oss och vill egentligen ha en liten nickedocka som föredrar att stå vid spisen och laga mat och som inte kostar dem något vare sig det gäller tid, pengar eller engagemang.

Uppenbart är också att många sitter och skickar till ”alla” och vet inte vem de har pratat med förut. Och då extra kul att se skillnaden i de mail de skickar.

Och ett tips grabbar när ni lägger ut foton i er presentation:

  1. Ta av er solglasögonen!
    Det ser inte coolt ut – bara töntigt. Jag vill se er blick och era ögon.
  2. Behåll kläderna på!
    Nakenbilder är totalförbjudna på de seriösa sajterna, men bastubilder och semesterbilder med bar överkropp verkar vara desto populärare. Det blir för intimt att titta på och jag känner en instinktiv avsmak mot dessa nakna överkroppar. Lite samma känsla som då man möter en barbröstad karl i matvaruaffären.
  3. Göm ölglaset.
    Varför i hela friden lägger folk ut en partybild som första intryck av en själv? Ofta synbart smålulliga och med ett stort ölglas i handen. I varje fall jag tolkar det som att man antingen har med en riktig partyprisse att göra eller så är man så osäker på sig själv att man för att träffa någon måste ta till spriten för att stärka självförtroendet. Båda anledningarna är väl ungefär lika avtändande.

Någon sade till mig, att det bara var B-laget som var ute på dejting-sajterna, men helt sant är det inte (jag finns ju med där! 🙂 ), men nog är det många som inte lyckats på annat vis som tar till sista halmstrået och försöker gömma sig på internet. Det är enkelt att försöka vara något man inte är bakom ett suddigt foto (eller helt utan foto) och skriva saker som inte alls är sanna. Hade man träffats i levande livet hade hela bilden synts tydligt med klädsel, utseende, sätt att prata på och hur man rör sig. Alla de där små signalerna och nyanserna som gör bilden av en person komplett. På internet blir det bara det skrivna ordet och inget annat. Vilket säkerligen också gör att de som inte är så bra på att uttrycka sig skriftligt snabbt blir bortsorterade, trots att de kanske är hur trevliga som helst i verkliga livet.

Däremot börjar jag tro att många av de som är på dejting-sajterna är de som inte vuxit upp, utan tror att de sitter på ett Lunarstorm för vuxna. Är man vuxen och i mogen ålder är det inte samma sak att starta ett förhållande som då man var tonåring. Vi har alla vår historia, vårt gamla liv, ofta barn och ex och har full sjå att få livspusslet att gå ihop. Det är inte som då man var tonåring, blev kär, flyttade in i någons pojkrum, gjorde slut, grinade ett par dagar för att sedan bli lika kär i någon ny nästkommande helg. Det är så mycket mer inblandat numera. Om man å andra sidan inte är intresserad av något förhållande, kan man ju säga det rätt ut istället för att låtsas leta efter något seriöst. Men oerhört många går stenhårt ut med att de söker en livspartner, men lyckas uppenbarligen inte att trots år efter år på dejting-sajter hitta någon. Då undrar jag vad man egentligen är ute efter? Eller vad som annars kan vara fel med personen ifråga? Misstänksam blir jag i vilket fall.

Och hur det har gått för mig och mitt internet-dejtande då? Är fortfarande singel…
Trodde att jag hade något riktigt bra och långvarigt på gång, men så blev det inte. Känner mig just nu rätt desillusionerad och det kommer nog att ta lång tid innan jag orkar ta itu med dejtandet igen. Kan sitta och chatta med nytt folk, men vågar inte ta steget fullt ut och orkar inte gå igenom samma sak en gång till: Månader av chattande, sedan försöka lära känna varandra rätt intensivt i levandes livet under ett par månader, för att till slut bara få ”Tack och hej, leverpastej”. Vill inte bli så här sårad igen – det gör så ont!!! Tiden läker såren, sägs det, och det får ta den tid som krävs.

Men det är väl mig i ett nötskal: Jag vill för mycket, för snabbt och satsar för mycket och för högt. Ställer alldeles för lite krav och är alldeles för snäll. Men satsar man inte, kan man inte heller vinna. Och då får man nog ta, att man råkar ut för besvikelser.

Och sådana gånger är det verkligen tur att man har vänner och folk som står på ens sida. Spontana kommentarer från omgivningen som: ”Dumpade han DIG???” eller ”Va? Har han inte gift sig med dig än???” värmer bra mycket mer än korkade klyschor som: ”Mister du en – står det dig tusen åter” – för det gör det inte…

Motorola V3i Dolce Gabbana

Jag vet… Men jag kunde inte låta bli. Har länge gått och suktat efter just den här telefonen. Den är ju så himla snygg, men har alltid varit för dyr! Att det sedan är en äldre modell får man ta, då Motorolas V3-serie troligen är det snyggaste som gjorts i telefonväg – någonsin En riktig lyxig elegant kvalitetskänsla i metall, guld och silver. Synd att inte Motorola uppdaterat programvaran mer i deras V3-serie – då hade det fortfarande varit en rejäl storsäljare. Särskilt för oss som gillar vik-telefoner (clam shells) – eftersom de är så sköna att hålla i då man pratar.

Så när jag hittade en begagnad för ett riktigt bra pris på Blocket slog jag till. Ska testa den ett tag och se vilken som blir permanent härhemma och vilken som hamnar på Tradera före jul.

 

Men nu är den i alla fall min: En gyllene glänsande superlyxig Motorola V3i Dolce & Gabbana.

 

Jag har ju haft ett antal telefoner under åren, även om Ericsson (och efterföljaren Sony Ericsson) dominerat. Anger bara den senaste modellen jag använt av respektive märke, trots att vi haft fler i familjen av alla märkena. Så, för er som gillar plus- och minus-listor:

 

SonyEricsson (K530i, P1i)
+
Funktionsmässigt överlägsna. Har ”allt” redan från början. Bara att plugga in i datorn och så kommer man åt både telefonminne och minneskort. Enkelt och lättarbetat gränssnitt. Bra byggkvalitet. Alla tillbehör passar till alla modeller. Allt går att ställa in. Finns massor med teman och applikationer att ladda ner från internet.


SonyEricssons design-team borde uppdateras. Har SE gjort en enda riktigt snygg telefon de senaste åren? Tegelstensvarianter av olika sorter och ingen elegans över huvud taget. Jag gillar vikbara eller slide-telefoner och såg fram emot z770, eftersom den verkade vara en uppdaterad variant av min gamla favorit z800. Men vad kommer: En grovt tillyxad metallbit! Gillade inte att färgen på knappsatsen kontrasterade mot ramen på skärmen, vilket gjorde den jobbig att arbeta med för ögat. Och till råga på allt försvinner det traditionella styrkorset och ersätts av fyra tunna metallband. Fick nötmärken i tummen bara en kort stund efter att jag testat den på butiken. Tycker också att kvaliteten på mjukvaran blivit sämre under åren. Att telefonen startar om sig själv kallas ju numera ”SonyErisccon”-sjukan.

Samsung (SGH-L760)
+
Hit borde SE:s design-team gå på ett studeibesök. Snygga telefoner att se på och att leta i menyer. Kul med flashiga animationer i gränssnittet, som gör en glad då man använder telefonen. Känns stabil i funktionen: Har inte råkat ut för låsningar eller annat och den har det mesta man behöver förinstallerat. Tycker Samsungs T9-system är mer lättjobbat än SonyEricssons.

Känns plastig. Och går inte att ändra tema. Går inte att ladda ner java-applikationer annat än via WAP (=kostar pengar!) och minneskortet kommer man endast åt om man tar ut det ur telefonen och läser det separat via datorn. Om man inte har Windows förstås. Då kommer man åt den via Samsungs egna programvara Samsung PC-studio, men nu kör jag ju Mac och inte Windows. Måste Samsung hitta på en ny anslutningskontakt för var 5:e nya modell som de släpper? Inte ens ett endaste litet gratsispel följde heller med min nya telefon.

Motorola (V3i Dolce&Gabbana)
+
Snygg, snygg, snygg. Gedigen och tung med anodiserat aluminiumskal. Supertunn, men blir samtidigt en hel telefonlur då man viker ut den och skön att prata i. Bästa GSM-mottagningen jag haft på någon telefon. Kör Glocalnet, vilket inte är lika utbyggt som Telia här uppe i norr, och med denna telefon har jag bättre mottagning än med alla andra jag provat. Funkar bra med Mac:en: Bara att plugga in, sedan funkar sync:en med kalender, adressbok och man kommer åt minneskortet via USB utan problem. Skönt att slippa leta plug-ins eller en Windows-dator för även de enklaste operationerna.
Motorolas motsvarighet till T9 heter iTap och är lätt den funktionsmässiga bästa varianten jag provat. Har aldrig varit så snabbt och lätt att skriva SMS som med iTap. Påminner lite om gränssnittet i meddelande-funktionen i SE P1, men är bra mycket snabbare och mer lättjobbat.
Finns hur mycket teman (skins) och modifieringar som helst, man kan göra med denna telefon om man börjar leta på internet. Man behöver bara vara lite duktig på att läsa och följa FAQ:s. Eftersom det numera är en gammal modell säljs den till mycket bra priser – både som nya och begagnade – och man får mycket telefon för pengarna.
Som en liten kul notis kan jag säga att tangentbordet på V3i måste ha stått som modell för SE:s variant på deras z770. Det är bara det att det hos SE är både fulare och känns plastigare.

Gammal programvara. Det både syns och känns att menyer och de medföjande programmen inte hängt med i utvecklingen. Om Motorola bara gjort en liten uppgradering, hade denna telefon fortfarande varit en storsäljare. Att deras menyer sedan är annorlunda uppbyggda spelar ingen roll – sådant ser jag istället som en utmaning och man lär sig hitta efter ett tag. Men design-mässigt vinner den vilket lopp som helst.

Ny telefon – Samsung L760

Samsung L760 Så var man med ny telefon igen. Har varit Sony Ericsson trogen så länge de funnits, men tycker inte att de senaste vi haft härhemma hållit samma kvalitet som tidigare. När min inte alltför gamla K530i började stänga av sig när den själv behagade, kändes det som läge att testa ¨något nytt.

Det blev en Samsung SGH-L760. Den är bra mycket snyggare i verkligheten: Liten, slimmad, slide, skön att hålla i handen pga den mjuka formen och framsidan är polerat stål, resten är silverfärgad plast. Funktionsmässigt ska den överensstämma rätt bra med min gamla SE K530i: Har det mesta, men är ingen walkman-telefon. Men en vanlig MP3-spelare duger bra de få gånger jag använder den och radion finns ju att tillgå också. Eftersom jag kör Glocalnet här uppe i norr är också en 3G-telefon att föredra. Bluetooth och plats för extra minneskort är också ett måste.

Det är en extremt prisvärd telefon: 1639 kr på cdon.com tycker jag är ett riktigt bra pris. Satt och suktade efter en Samsung Soul, men tyckte det var väl mycket pengar att lägga ut i dagsläget. Sedan är jag lite tveksam hur touch-skärmen funkar en kall vinterdag när man står med hundarna i koppel i ena handen och försöker ringa med den andra. Men man kan alltid uppgradera sig senare. Och då har den säkert kommit ut i ännu fler färger – men till lägre pris.

Att byta till ett nytt telefonmärke var verkligen som att känna sig som en nybörjare igen! Jag hittade absolut ingenting! Men efter en stund föll även Samsungs menyer på plats. Är det då någon egentlig skillnad på funktionen eller är det bara menyernas uppläggning som skiljer sig åt? Ska man se det positivt så känns det enklare att personifiera telefonen eftersom inställningsmöjligheterna inte ens är i närheten av vad man är van från ifrån Sony Ericssons telefoner. I även den enklaste Sony Ericsson finns det ju en uppsjö av teman, inställningar och ringsignaler – här är det betydligt mer begränsat. Att skriva SMS kändes från början väldigt knepigt, men jag kan inte säga att det är mer komplicerat egentligen: Bara ett annat sätt att komponera SMS och lägga till mottagare. Men det mesta finns där i varje fall – bara på andra ställen.Tvärtom känns bläddrande i menyerna nästan kvickare, då man lärt sig det. Men inte ett enda spel följer med och inga freebies på Samsung Fun Club? Snålt!

Men efter den första stunden av förvirring känner jag mig mer och mer nöjd över den lilla silvergrå Samsung-telefonen.