I tidningen Dagen var det idag flera artiklar om att vara kristen och singel. De kom fram till en för mig rätt konstig slutsats:
“- Om man inte vågar dejta utan att vara säker på att man vill ha ett livslångt förhållande är det inte så konstigt att man inte hittar en partner, säger pastor Inga-Märtha Isacson.”
Varför i hela friden skulle man dejta någon som man inte tror är en presumtiv man?
Jag var tvungen att slå upp ordet dejting på wikipedia: “Dejting är ett sätt för människor att söka efter en partner. De försöker genom på detta sätt känna varandra genom att umgås, exempelvis på restaurang, kafé, bio, ses hemma hos någon eller på nätet.”
Ja, precis! Om jag umgås med mina manliga vänner, som jag inte har något romantiskt intresse i, så är det ju inte dejting. Då träffar man manliga kompisar för att fika, äta middag, träna, köra skoter, bara umgås, se film, hjälpa till med något – men det är ingen dejt! Då träffas man och umgås och har det bara kul. Lika lite som att träffa tjejkompisarna är någon dejt. Och jag har massor med manliga vänner som jag gärna umgås med – just som vänner och ser inga problem med det.
Dejtar man, så gör man det för att träffa en partner. Och det är skillnad på att bara umgås och att dejta…
Även i denna artikel, så sägs det att kristna har orimliga krav och är ovilliga dejtare. Enligt min erfarenhet så är det ofta den manliga delen av befolkningen som verkar ställa mer orimliga krav än den kvinnliga…
Den här tjejen verkar däremot ha en rätt sund inställning till singellivet. Visst är man en hel och lycklig människa fast man är singel, men vissa av oss har ändå en stark längtan om att man vill vara två.
Sedan kunde man ju önska att det fanns mer av riktig dejting även bland vuxna och framför allt inom kyrkan.