Har haft en mysig helg och fått ha alla mina tre rödhåriga flickor hemma: Dottern och de två små trubbnosarna. Det var ett bra tag sedan jag träffade hundflickorna. Det kändes bättre att låta dem bo in sig ordentligt på heltid i sina hem och jag blev så ledsen då jag träffade dem att det var lika bra att låta bli.

Igår dök de upp här i varje fall. Jag var lite fundersam över hur långt ett hundminne är, men det var ingen tvekan om att de kände igen både lägenheten och mig: De skrek hela vägen uppför trappan och sedan var det puss- och kramkalas och jag tror att både jag och Cindy fällde lika många tårar – på vårt egna vis.

Efter en stund satt jag som vanligt i soffan med en hund på vardera sidan – tätt, tätt intill mig.

 Det var riktigt ruskväder, men trots det så tog vi en rejält lång promenad och det var så skööönt! Jag försöker verkligen röra på mig och promenera, men hade jag inte haft hundarna hemma, så hade jag aldrig gett mig ut i ovädret igår. Men tillsammans med dem kändes det både meningsfullt och roligt.

Samtidigt så inser jag också vad som gör att jag inte kunde fortsätta ha dem. Vi ställde in aktiviteter igår för att det blev för besvärligt med hundskötande. Jag vaknade i morse och kunde knappt öppna ögonen för att jag var så igensvälld och det bara rann från näsan. Allergiska reaktioner gör en trött. Samtidigt så finns det inget mysigare än att ligga och krama en liten varm trött Cavalier.

Så jag får se fram emot de gånger jag har möjlighet att sköta dem. Samtidigt är jag oerhört ledsen eftersom jag inser att jag med all sannolikhet aldrig kommer att  ha hund igen. Det är så tomt här hemma utan pälsdjur. Kampfisken Nemo tillgodoser inte alls samma behov av sällskap och mysstunder.

Och att inte få se detta till frukosten: En liten Cavalierflicka som försöker trycka sig ner i soffhörnan hos den stora tunga tjejen. Cavalier vill så gärna vara nära och man får därför en så oerhört nära relation till dem.

Jag funderar ofta på att byta ut min 160 cm breda säng mot en smalare – blir mest bara irriterad över att se en säng för en “dubbel”, när jag ändå bara är “singel”-  och inte verkar blir något annat heller. Men när hela gänget är hemma och vi allihop kryper upp i sängen för att titta på TV, så inser jag att en bred säng behövs även hos mig.