Jag hade ju lite otur i lördags. Jag skulle hänga tvätt i badrummet och det var tvättmedel på golvet. Min vana trogen så tog jag ett stort kliv mot dörren – i bråttomläge som vanligt. Det var bara det att det var blött på golvet med utspillt tvättmedel och – hej – vad man kan halka snabbt då. Så jag rasade rakt in i dörrkarmen. Det var en riktigt otäck vurpa och jag får vara tacksam att glasögonen tog emot den värsta smällen. Jag fick en stor bula i pannan och ett rejält skrapsår där glaset lossnat från glasögonen och skrapat mot huden.

Jag ser ju lika illa som en blind gammal åsna, så att bli av med mina enda par fungerande glasögon var inte kul. Jag hade ett par gamla hemma, men styrkorna stämmer inte riktigt, så jag blir trött i ögonen. Jag har de senaste månaderna (sedan det näst sista paret gett upp) funderat på ett par till bågar, men skjutit upp det igen och igen och igen. Glasögon numera är ju inte snutet ur näsan, även om man beställer dem via internet.  Men nu har jag i alla fall panikbeställt nya glasögon. Jag kommer i framtiden alltid att ha MINST ett par extra hemma och det utan dåligt samvete för att jag äger flera par glasögon.

Jag blev i alla fall riktigt, riktigt rädd efter den här smällen när jag låg ensam på soffan och försökte torka upp blodet som rann. Jag var ju inte ens kapabel att gå in i köket, för att fixa is att kyla pannan med. Hur illa hade jag egentligen gjort mig? Skulle jag få hjärnskakning? Skulle jag svimma? Inser att jag inte tänkte alls klart eftersom vad jag gjorde var att skicka något enstaka sms, men började sedan liggandes ägna mig åt att uppdatera FB (Facebook) från mobilen. När man läser på FB så är det precis vad många av oss singlar faktiskt gör: Skriker på hjälp via FB när vi är sjuka. Jag ser så många av mina singelväninnor be om både hund- och barnvakt och annan hjälp just via FB. Det kanske säger en hel del om vår moderna tid och är nog ämne för ett helt eget blogginlägg.

Min smäll i badrummet och udda utseende idag väckte de vanliga skämten på jobbet som: “Hur såg den du slogs med ut?” eller “Vem vann?“. Men det blev också en inbjudan till en diskussion bland först och främst singlarna, som kan vara känslig: “Hur gör jag om jag ramlar riktigt illa hemma? Jag har faktiskt funderat på hur jag skulle göra om samma sak hände mig.” Många av oss är inflyttade och har ingen nära familj i Umeå. Snabbt kom svaret från en av kollegorna att: “Men lägg in någon av oss som kortnummer i telefonboken!” Givetvis efter det att det skämtats lite om trygghetslarm på handleden, DORO-telefoner med larmknapp eller rullator, så man har något att hålla sig i för att inte ramla hemma.

Men det är ett bra tips: Be någon sms:a en gång i timmen för att veta att man inte tuppar av totalt. Och att man vaknar igen på morgonen. Det kommer jag att be någon göra om detta skulle hända igen. (Men det ber vi om att det INTE kommer att inträffa igen!)

Även om det inte var speciellt kul (det ömmar fortfarande i pannan) så tror jag den efterföljande diskussionen var nyttig för alla och påminde oss om hur viktigt det är att vi tar hand om varandra. Att det sedan för många var naturligt att kollegorna kunde vara just en av dessa hjälpande händer tyckte jag kändes ännu bättre. Det är skönt att vara på ett jobb där omsorgen för varandra inte slutar, för att man lämnar kontoret kl 16.30.