Vilken underbar resa jag har haft till Israel. Det kändes som att jag var borta så oerhört länge. Det beror nog till en stor del på att vi fick uppleva så mycket på så kort tid, men också på att gruppen var exceptionellt trevlig på alla vis. Vi blev som en resande familj. Man möttes hela tiden av vänlighet och jag såg inte till några sura miner över huvud taget. Men å andra sidan: Hur ska man kunna bli irriterad då allt fungerade helt perfekt: Bussar kom precis i rätt tid och stod parkerade på rätt plats, alla hotellrum var fina, måltiderna var väl planerade trots att vi dök upp som en grupp på 100 personer på en vanlig lunchrestaurang, alla sevärdheter släppte in oss direkt och alla deltagare var i tid hela tiden? Framför allt var det tydliga instruktioner före alla olika aktiviteter. Jag är väl inte känd för mitt goda tålamod precis, men jag hamnade efter ett tag i gruppresestämning och förlitade mig på schemat och att någon berättade var jag skulle vara och vad jag borde ta med mig. Det var riktigt skönt att bara koppla av, slippa bestämma en massa hela tiden, utan bara att få koncentrera sig på att uppleva, känna och se saker.
Allt vi sett kommer inte att komma med i det här blogginlägget, men det ger er i alla fall en liten aning om vad vi fått se.
Jag åkte med en väninna och vi reste med Duveskogs reseservice. Vi var bland de första som anmälde oss till resan och det var nog tur, för resan som går kring vecka 44 (oktoberlovet) blev snabbt fullbokad.
Eftersom vi bor i Umeå och flyget gick i arla morgonstund från Arlanda, så tog vi flyget ner kvällen innan och övernattade på Rest&Fly i några timmar. Det var premiär för mig att sova där och jag kan inte säga annat än att sängarna var riktigt sköna. Dock kändes rummet precis som att vara på Ålandsbåten och jag nästan väntade på att man skulle känna lite vågrörelser. Troligen pga rummet var så minimalt litet och saknade fönster. Toalett och dusch fanns ute i korridor, men det är väl något man får räkna med i den här prisklassen på en flygplats.
Första dagarna bodde vi uppe i Galliléen på Ginnosar Inn Kibbutz precis vid stranden av Genesarets sjö. Hotellrummen var egentligen bostäder för kibbutzarbetare, så vi fick en liten enrumslägenhet i markplan med en mysig altan. Måltiderna åt man i huvudbyggnaden en bit ifrån och maten (buffé) var fantastisk. Jag hade mer än gärna stannat där längre – det var lugnt och vackert. Det var helt magiskt på kvällen att stå ute på piren och titta ut över en helt stilla Genesarets sjö. Jag hade inte blivit vare sig förskräckt eller förvånad om Jesus hade kommit och gått mot oss över vattnet, så stilla var det.
Första dagen öste regnet ner, men det gjorde inget eftersom vi var trötta efter resan och njöt av att ta det lugnt och sitta och dricka kaffe på altanen.
Och jag har fått åka båt på Genesarets sjö. Vi hade en underbar båttur med fin gudstjänst. Det var väl också en av de bra sakerna med resan: Det var gudstjänst varje morgon klockan 9, eller som första anhalt på våra förmiddagsutflykter. På kvällen hade vi ett möte klockan 20, direkt efter middagen. Det var dels bra undervisning, men också ett bra sätt att samla hela gruppen och få lovsjunga och be tillsammans.
Nazareth Village var en by som var uppbyggd utifrån hur man levde på Jesu tid. Det var spännande att se olivpress, där man trampade vin och kul med de som låtsades spela snickaren Josef och Maria som spann ulltråd på en slända. Synagogan kändes verkligen autentisk, där vi satt på på stenavsatserna. Jag insåg också här det kloka i att ta med sig en sittdyna. Jag hade köpt ett självuppblåsbart sittunderlag, som följde med i ryggsäcken hela tiden. Det var mycket väl investerade pengar.
Jag älskar ju att titta på gamla ruiner och Kapernaum var en utgrävd stad. Det är fascinerande att tydligt se husgrunderna och försöka tänka sig hur människor har bott i de små husen och trängts med husdjur i de trånga gränderna.
Jordanfloden var mer å än flod, men vi hade en jättefin dopgudstjänst tillsammans då tre personer valt att döpa sig. Även om själva platsen för dopet var extremt kommersialiserad så hade vi tur: Det var i princip bara vi där och hela ceremonin blev mycket vacker och stämningsfull.
Den klassiska vyn från Jerusalem från Olivberget med den gyllene kupolen på Klippmoskén. Om man följer muren som går nedanför moskén en bit till höger, så ser man den Gyllene Porten där Jesus ska rida in, då han återuppstår. Den är igenmurad och muslimerna har anlagt en gravgård framför porten, eftersom den ska hindra Jesus från att träda in i Jerusalem eftersom judar inte beträda en muslimsk gravplats. Är det verkligen någon som tror att det skulle hindra Jesus?
I förgrunden ser man judiska gravar som alla är i riktning mot den gyllene porten.
Vi vandrade sedan sjungande ner mot Golgata och det som tros vara Döskalleplatsen. Här finns också det som man kallar för trädgårdsgraven. Det var oerhört fint att ha gudstjänst med nattvard här.
I Jerusalem bodde vi på hotellet Leonardo Inn Jerusalem Hotel (som visst i samband med att vi lämnade det bytte namn till något med Jerusalem Spa). Det var ett helt OK hotell som låg en bit ifrån gamla staden. Det gick dock spårvagn alldeles intill och då jag väl insett att man kunde trycka på en knapp för att få fram engelsk text, så lyckades vi till och med köpa oss spårvagnsbiljetter och åka ner till centrum.
Rummet för den sista måltiden – Övre salen – var också fascinerande. Även om väggar och tak hade genomgått en modernisering med romerska valvbågar, så var golvet original från Jesu tid. Tänk att veta att man går på exakt de stenar som Jesu gått på under sitt liv i en lokal där han tillbringade mycket tid med sina lärjungar och framför allt den sista måltiden.
Alla dörrar eller portar i Israel har en mezuza. Det gällde både gamla portar i Jerusalem och nybyggda dörrposter på hotellen. Den symboliserar en papyrus-rulle och ska denna påminna om Guds närvaro, hans bud, och de plikter han ålagt människan att följa.
Självklart besökte vi också Västra Muren. Jag glömde tyvärr att ta en närbild på muren, där man kunde se alla papperslappar med böneämnen (eller tacksägelser) instoppade i alla skrevor som fanns. Jag hade med mig en lapp jag också som jag försökte stoppa in där det fanns plats. Nu hoppas jag på bönesvar.
Det var en stark och pulserande stämning vid muren. Böneområdet var uppdelat i två: En för män och en för kvinnor. Men många stod vi kanten på stolarna och tittade över på den andra sidan utan att någon verkade reagera.
Vi blev vid de flesta heliga platserna anmodade ta på oss anständig klädsel: Täckta axlar och knän men det var endast vid Klagomuren som det gick vakter och påpekade om någon var opassande klädd. Jag hade tajts och en rejäl sjal som jag lindade runt mig, så jag klarade mig från reprimander. Männen var tvungen att ta på sig en kippa(den lilla judiska huvudbonaden som männen bär) för att visa vördnad.
Betlehem var nog det jag var minst imponerad av, om vi pratar om klassiska bibelplatser. Då vi anlände till födelsekyrkan så skar minareternas skrän genom märg och ben och var så högt och påträngande att det gick rakt in i huvudet, så att jag inte kunde tänka. Det var så skönt att få komma in i födelsekyrkan, vars tjocka väggar utestängde allt ljud från världen utanför.
När man väl kommit in genom den lilla dörren ovan, så hamnade man i en stor vacker och påkostad kyrka. Det var hur mycket folk som helst här och egentligen enda gången vi fick köa för att komma fram till födelsegrottan. Stallet är egentligen en liten grotta som användes för boskapen.
Fortet Masada i Negeveöknen var nog en av de saker som jag blev mest fascinerad av. Herodes palats i tre våningar högt uppe på ett berg mitt i öknen. Det fanns tydliga lämningar av badhus, vattenreservoarer, förrådslokaler, hus, duvslag och altaner. Visserligen sades han vara paranoid, men denna plats måste på Herodes tid ha varit än mer otillgänglig. Masadaklippan var också platsen år 73 e.Kr. där ca 1000 judar tog kollektivt självmord för att undkomma Romarna. Tänk att sitta uppe på klippan och se Romarnas lägereldar och sakta se rampen ta form, som till slut gjorde att Romarna kunde inta fortet. Det var starkt.
Och jadå – jag har badat i Döda Havet, men tog inga bilder. Men det var en härlig känsla att verkligen flyta i vattnet. Jag var i en halvtimme innan det började sticka och klia på kroppen av allt salt.
Vi avslutade resan i Eilat på Nova hotel. Det låg på promenadavstånd från strand och shopping-stråk och var verkligen jättefint. Stora rum och till och med ett litet pentry, så vi kunde koka oss en kopp kaffe.
Medan övriga delarna av landet vi hade besökt hade känts som Israel, så kändes Eilat som vilken badort som helst. “Är jag på Kanarieöarna?” var min första reaktion. Men det var vackert, rent och trevligt.
Flygplatsen i Eilat ligger mitt i staden, så det var lite häftigt att ligga på stranden och se charterplanen komma inflygandes över shoppingcentrat. Vi hann med en båttur på Röda Havet också och det kändes konstigt att titta ut över Jordanien och Egypten samtidigt från båten.
Jag kände till begreppet Sabbat, men inte att det i Israel och för judarna innebär verkligen total stillhet – allt var stängt. Man fick om man var rättrogen jude inte ens trycka på hissknappen utan det fanns en sabbatshiss som gick konstant och stannade på varje våning. Kaffemaskinen hade en spak istället för knapp denna dag. Buffé-middagen på hotellet bestod av rester eller kallskuret. Israel inledde sabbaten på eftermiddagen på fredag och avslutade den kl sex på lördag. Visst kändes det konstig att allt verkligen stod still, men jag kan samtidigt förstå behovet av total vila den sjunde dagen.
Hebreiska är än så länge för mig ett språk som är helt ofattbart. Jag blev först lite förskräckt när jag tittade upp på informationstavlan på flygplatsen (Tel Aviv – Ben Gurion Airport), men den växlade sedan över till förståeligt alfabet.
Bara det att det hebreiska alfabetet är helt annorlunda och att man dessutom utelämnar de punkter och tecken som ska markera vokaler, gör att man inte heller kan lära sig stava igenom ord, utan måste lära sig hur ordets bild ser ut. Tipset jag fick var att köpa barnböcker eftersom man där skrev noggrannare. Men som jag förstod det, så lär sig många att prata hebreiska, men att tröskeln att läsa och skriva var betydligt större. Men samtidigt kändes det som en utmaning att någon gång försöka lära sig hebreiska. Kan det bli mitt nästa språkprojekt månntro?
Något annat som slog mig var hur litet landet faktiskt är. Hur inklämt det är mellan stora muslimska länder. När man läser de olika berättelserna i Bibeln, så känns det som en hel kontinent, men mycket av det som beskrivs har inte skett på en större ytan än Småland. Och jag förstår varför Jesus kunde vandra till olika platser hela tiden – det är sällan långa avstånd. Israel är ett litet land – omgivet av fiender som vill förgöra dem. Man får verkligen perspektiv på nyhetsrapporterna när man på plats har stått och tittat över gränsen till grannländerna.
Och jag längtar redan tillbaka dit. Det är en helt underbar härlig andlig stämning och Gudsnärvaro över Israel. Jag trodde att det här var en sådan där en-gång-i-livet-resa, men jag tror säkert att jag kommer att åka dit igen.
Next Year in Jerusalem!
