Sådant här skulle man aldrig kunnat skriva på Facebook. Det är ett ställe där man bara ska prata gulligt och berätta om allt fredagsmys som har gjort med sitt <3. Så på egen min blogg tänker jag tillåta mig att gnälla lite.
Singellivet suger.
Ett dåligt förhållande suger också. Skillnaden är att då vet man att det kan man göra något åt det. Det handlar bara om jag vill, orkar, kan och när jag ska ta itu med förändringen och kanske till och med bryta upp.
Singellivet ändras inte på lika lätt, för då ska det vara ytterligare en part inblandad. Någon som ska vilja samma sak.
Jag är urtrött på alla hurtiga råd, från framför allt de som är i ett eget förhållande och som inte själva har varit singlar på väldigt många år. De har absolut ingen aning om hur situationen är idag för en > 50-årig kvinna.
- Det vanligaste hurtiga rådet:
När du slutar leta så kommer du att träffa någon. Man får inte vara för desperat.
- Det andra vanligaste rådet:
Du måste ju själv vara lite aktiv, visa dig intresserad och vara på internet, gå ut och dansa, engagera dig i föreningar och skaffa hund.
För det första är det ju omöjligt att uppfylla båda sakerna: Antingen så letar man väl eller så inte. Om det hade handlat om att jag hade tagit det lugnt och och bara väntat på att den rätte ska ta mod till sig, så hade mitt singelliv varit över för länge sedan. Jag rör mig i så många olika miljöer hela tiden men ”jagar” inte. Jag får ont i magen bara jag tänker på dejtingsajter på internet numera. Jag har mina absolut mest sårande kärleksupplevelser kopplade till dessa.
Och jag är redan hundägare och om man inte sysslar med någon av de mer macho-fyllda brukssporterna, så är det inget ställe att träffa män på. Där, liksom inom all annan föreningsverksamhet som jag är inblandad i, är det kvinnor, kvinnor, kvinnor och åter kvinnor som möts.
Sedan är det det där om att mister du en står dig tusen åter. Ja, knappast i min åldersgrupp. Jag kan erkänna att jag är lite kräsen, men å andra sidan så har livet och erfarenheten gjort att jag vet vad jag är ute efter och vad som kan fungera i längden. Annars är man ju tillbaka på ruta ett igen med uppbrott och nya tråkigheter.
Men visst är det skönt ibland att inte ha någon att ta hänsyn till:
- Jag kan spendera hela min semester tillsammans med min familj.
- Jag kan umgås precis så mycket jag vill med mina underbara vänner.
- Jag kan tacka ja helt spontant utan att behöva dubbelkolla med någon annans almanacka.
- Jag kan ägna mig åt mina periodvisa projekt som tidvis kan uppta all ledig fritid utan att någon känner sig övergiven.
- Jag kan öva på tvärflöjten i timmar utan att någon klagar (digitalpianot har hörlurar, så det stör ingen…)
- Jag kan somna till TV:n i sovrummet.
Sedan är det mycket jobb och andra problem med ett förhållande. Ett levande förhållande kräver engagemang och arbete, men fungerar det så ger det flerfalt tillbaka.
Men det är fruktansvärt tungt att alltid gå och lägga sig ensam, alltid vakna ensam och alltid dra hela vuxenlasset i huset. Och att aldrig bara få krypa ihop i soffan i en varm famn.
En god vän sa till mig att det är viktigt att man måste hitta glädjen även i sin strävan och det är helt sant. Gud är god och han har säkert en mening för mig med den här tiden också.
Men tills dess Gud har skickat den man han utsett åt mig, så får jag fortsätta inkludera denne framtida man i mina kvällsböner. Bönesvaret kommer förhoppningsvis när man som minst anar det och mirakel har skett.
