Jag har haft en härlig semestervecka i solen tillsammans med dotter och lillasyster. Lillasyster fyllde 40 år i början av månaden, så det här fick bli hennes födelsedagsresa.
Vi bodde på hotellet Eugenia Victoria i Playa del Inglés, Gran Canaria / Kanarieöarna. Självklart hade vi all inclusive – jag vill ha riktig semester när jag är ute och att slippa tänka på maten är en del i det. Reser man dessutom med barn som är konstant hungriga, så är det så skönt att kunna svara: “Är du hungrig/törstig? Det är all inclusive – gå och hämta det du vill ha!”
Vi åkte med Apollo och de hade anlitat Thomas Cook som flygbolag. Charter är charter och utrymmet var som väntat minimalt mellan flygstolarna. Jag har rätt långa ben och det var precis så att jag fick plats med knäna mot flygstolen framför mig. Men så har det varit på de senaste lågprisflygen jag åkt med. Maten på nedresan var jättegod: Kyckling och ris, men på hemvägen fick vi någon sorts brunch som var minst sagt usel. Tur vi hade sett till att ha extra mat med oss i handbagaget. Personalen var dock riktigt trevlig.
Hotellgästerna var till största delen tyska pensionärer och förvånande nog belgiska pensionärer. I övrigt hörde man både franska, holländska, italienska, danska och ryska pratas. Det var alltså mycket pensionärer, några barnfamiljen och ytterst få tonåringar. Å andra sidan så var det ett typiskt vuxenhotell: Centralt läge med 5 minuters promenad till de stora köpcentrumen Yumbo och Kasbah. 10 minuter till San Fernando och max 20 minuter ner till en solstol på stranden och lika långt till Maspalomas-öknen, som jag själv är helt fascinerad av. Det fanns ett Supermarket precis vägg i vägg med hotellet. Inte en enda vattenrutschkana på hela området.
Charmigt var att det på hotellet fanns två små dvärghundar som gäster, som flugit ned: En liten Chihuahua och en jättesöt liten tricolor-färgad Cavalier King Charles-tik. De satt med matte och husse i baren och vid poolen och ingen höjde på ögonbrynen över det. Om hunden väger max 6 kilo, så är det visst inga problem att ta med dem som handbagage.
All inclusive-konceptet är minst sagt skiftande. Vi har ju varit på ett par olika ställen nu och det skiljer sig en hel del. Maten denna gången kan nog sägas var sådär. Det känns lite skamligt att säga så, då man möttes av rejäla bufféer varje måltid, men maten kändes väldigt tysk-anpassad, men tyska korvar, rödkål och annat som inte alls kändes spanskt. Jag åt nog råkostsallad och köttfärsbiffar till de flesta målen som bas. Den gula löken var precis då där mild och god som den bara är då den är pinfärsk. En kväll fanns det äkta serrano-skinka som var supergod, fräscha fina sallader/grönsaker och ostbordet var alltid välfyllt. Men varmrätterna kändes i regel rätt billiga (gratänger och grytor med potatis och pasta), så det var inget som vi var så förtjusta i. Köttet var oftast sådär, men utbudet på fisk var desto större och det fanns ofta calamares (bläckfisk), som är något som jag älskar. Frukosten var definitivt dagens bästa måltid där vi frossade i stekta ägg och god välstekt bacon.
Mellan måltiderna brukar det alltid finnas någon form av snacks att tillgå, så även här. Dock var utbudet rätt begränsat och tidsstyrt. Man var tvungen att veta exakt vad man hade rätt till och när eftersom det inte alltid var uppenbart vad som fanns och i vilken bar under vilken tid. Men jag tror att problemet är att alla gäster inte hade all inclusive och att det då inte går att ställa fram mat/dryck helt fritt för självservering.
Cappuccinon var inte det jag var van vid utan espresso med en rejält stor klick sprutgrädde över. Riktigt gott.
Kvällsunderhållningen var de vanliga showerna av varierande kvalitet men OK underhållning för stunden. Att se några dansa och mima till sound tracks från olika filmer är väl inte något man blir så imponerad av. Sista kvällen var det ett akrobatpar som däremot var helt otroliga: Ett kubanskt par där hon var ormmänniska och de gjorde helt hisnande uppvisningar på rullskridskor på en pytteliten scen. Flamenco-showen från Madrid var också riktigt tjusig och jag fick rejäl inspiration till att sy ett par liknande klänningar, då de var medeltidsinspirerade och enormt tjusiga och böljande. Hotellets egna stjärna var en filippinsk ladyboy vid namn Cassandra som försökte hålla sig ung och vacker genom botox och fettsugning. En mycket sympatisk person, men jag kan inte låta bli att känna medlidande med henne. Vi åldras alla och vad gör en person vars hela existens verkar bero på att vara vacker? Det kommer hela tiden nya unga vackra människor och var tar de gamla människorna vägen när skönheten falnar? Uppenbarligen hamnar en del i ett animation team på ett Kanariskt hotell, men hur länge kan man hålla på med det och känna sig bekväm i sin roll?
En kväll var det karaoke och givetvis var jag tvungen att ställa upp. Det var bara jag och en hotellgäst till som vågade. Det visade sig vara en (halv)professionell smörsångare vid namn Rudi från Belgien. Han fick några kvällar senare en helt egen del i kvälls-showen. Jag undrar varför inte jag fick samma chans?
The animation team (aktivitetsgruppen) på hotellet hade aktiviteter som inte kändes speciellt genomtänkta för den typen av gäster som fanns. Vattengympa i iskallt vatten (där rörelserna var mer stretching än gympa – jag hade frusit ihjäl), vattenpolo (ett kompisgäng från Belgien var det som deltog) och fotboll. Jag brukar ju försöka delta i morgongympa då vi är ute, men denna gång hittade jag inte igen någon och vattengympa var bara en enda morgon. Den roligaste aktiviteten vi deltog i var kvällsbingon, trots att dottern flera gånger upprepade ordet pensionärsvarning, men hon spelade hon med och det var riktigt spännande. Hon fick dessutom BINGO sista gången och tyckte trots allt att det var ett rätt kul spel.
Personalen var ovanligt glad och trevlig. Rummen rejält stora och sängarna lika hårda (men breda) som de alltid är utomlands. Gemensamhetsutrymmen som foajé, restaurang, barer och poolområden var riktigt fina och kändes rent av lyxiga. Alla rummen måste ha haft havsutsikt.
Det stod i katalogen att det skulle vara uppvärmda pooler, men det var nog bara soluppvärmda i så fall. Det var iskallt i vattnet och bubbelpoolen höll inte ens i närheten den värme som vi är vana vid. Varmast var den 2 dm djupa barnpoolen, så dit gick dottern ibland och värmde sig. Jag badar inte i kallt vatten…
Vädret var suveränt hela veckan. Flera dagar var helt molnfria, men sol alla dagar och 22-26 grader i luften. Lite lagom bris så det var aldrig för hett. Precis lagom varmt. Kvällarna var svalare, så då behövde man något långärmat på sig. Det var solstolsväder mellan kl 10.00 och 15.30, sedan svalnade det snabbt på.
Solstolar förresten. Delar av poolområdet hamnade i skugga efter lunchen, vilket gjorde att de bästa platserna var eftertraktade. Några gick ner och lade ut handdukar i ottan för att markera dessa. Jag har alltid haft väldigt svårt för det här markeringssystemet: Att lägga ut handdukar på morgonen för att sedan eventuellt dyka upp någon gång under dagen. För mig är det som att lägga ut ett däck på en parkeringsplats klockan sju på morgonen, för att sedan eventuellt parkera där en stund på lunchen. Eller att lägga sig på bästa solplatsen för att sedan fälla upp parasollet. Om man vill ha skugga – varför då inte lägga sig i de stolar som hade skugga?
En bra sak var att hotellet tillhandahöll gratis internet och till och med hade ett antal gratis datorer att låna. Dotter och syster hade dock bestämt att jag skulle ha en internetfri vecka, så jag tjuvlånade bar datorerna 5 minuter under hela veckan.
Söndagen när vi kom gick jag in på mässan som den eukemeniska kyrkan höll. En allvarlig präst som läste innantill och små söta gråklädda nunnor som agerade som kyrkvärdar. Jag förstod förvånansvärt mycket, men de latinska språkens ord är ju rätt välkända. Det som fastnade var orden “la esperanza y el amor”. Bra ord att börja en semester med.
